Dom jag kommer bort ifrån

Att säga att man kommer från Lund kan komma som en chock för inbitna stockholmare. Det är inget ställe man ”kommer från”. Det är ett ställe man åker till för att komma därifrån.

Varför? Lund är en universitetsstad. Det kryllar av studenter från världens alla hörn. Därför gillar vi lundensare att tänka att vi är lite bättre än alla andra. För här pratar man inte skånska. Här pratar man lundensiska. Här är Timbuktu husgud och transportfordonet är en cykel. Det är precis så pittoreskt som det låter. Och lika tråkigt.

Jag gick på Kunskapsskolan i Lund. Man tar buss nummer sex dit och kör förbi ätstörningsklinken. Det var en liten skola med noll koll. Niorna tände på tennisbollar och kastade dem i papperskorgen på toaletterna. Åttorna rökte på i rökrutan. Sjuorna skolkade. Sexorna hölls i schack genom skräck. Vi tuggade tuggummi, åt isbitar och mätte ångest i midjemått. Vi lyssnade bara på Hole.

På Stadsbibliotekets soffa brukade jag däcka i. På Café Ariman drack jag alltid grönt te. I Botaniska trädgården fick jag min första kyss. På Klostergården firade jag en gång in det nya året. På Kulturmejeriet köade vi i timmar innan konserterna. På Norra Fäladen tog vi bussen till McDonalds en station bort. På Folk Å Rock praktiserade vi och fick konsertbiljetter till halva priset. På Mods drack vi Piggelindrinkar och sjöng till Depeche Mode.

Sen gjorde vi slut. Mitt och Lunds band kapades av rätt odramatiskt. Började gymnasiet i en annan stad. Lyssnade inte längre på Timbuktu. Istället tog jag tåget därifrån men aldrig dit. Några mil bort och man välkomnas till en annan stad. Där folk tycker det är förbaskat konstigt att komma från Lund. Men jag kom ju bort därifrån också, eller hur? Till tonerna av Miss Aguilera dessutom.

Men tji, fick ni. Jag kommer ofta tillbaks. Det är min stad och min stad only, trots allt. Men det är med sorg i hjärtat som jag vet att Lund inte riktigt är sig själv längre. ”Det finns inga uteställen för icke-studenter” säger en bekant. Som om det vore den stora sorgen. Allow me to lol.

Lund är död. Mods har stängt igen. ”Vill du lyssna på Depeche Mode får du göra det hemma” säger min fräkniga bästis. På Café Ariman kryllar det av vilsna, småländska studenter. En, två och tre skivbutiker har fått stänga igen. Folk Å Rock är ett Hemtex i dag. Kulturmejeriet som under sina glansdagar levererade musikminnen för en hel generation, ligger i en orubblig dvala bakom Stadsparkens höga träd. Ut med musik och in med Stand Up-kvällar. Vi är villiga att betala för framtvingade skratt men inte för levande musik. Ursäkta?

Och Olympen. Nu är jag visserligen inte stenåldersgammal men vilken lundensare som helst förstår vad som hände med Olympen. Ett reportage gjordes i Sydsvenskan där världsartister radades upp en efter en. I dag är Lunds kanske mest legendariska musikminnesplats ett gym. Och inte vilket gym som helst utan ett franchisegym.

När min redaktör frågar om rocken finns i Lund skrattar jag. Naturligtvis finns rocken i Lund. Men jag ändrar mig väldigt snabbt. Den fanns. Vi kan säga så. Tills motsvarigheten bevisas.