Austin: please don’t move here

Jag tror att de hatar mig. De verkar hata alla som kommit hit för att gå på Austin City Limit Music Festival.

De enda som Austins lokalinvånare verkar hata ännu mer är vi som drömmer om att bo här. Mest av allt avskyr de personerna som verkligen flyttar hit. För Austin är inte vad det brukade vara och snart är även dagens Austin ett minne blott. Hela tiden byggs det nya jättar till hus som tränger ut kultförklarade musikklubbar, de som gästats av fantastiskt många artister.

Samtidigt som turisterna roas på stadens mest kända gata, 6th street, så är det kanske just hotellet de bor på som tvingat de klassiska klubbarna att stänga igen. För i staden som kallar sig »The live music capital of the world« pågår det ett (inte så tyst) krig om lagarna kring ljudnivåer. Striden har redan gjort att många livemusikscener gått under. Allt på grund av att hotellgäster och inflyttade Austinbor vill kunna sova i de centralt nybyggda husen.

– Barerna var där först, när centrala och östra Austin först och främst var ett musikområde. Sen flyttar de här stora vinstdrivande företagen in och vill ändra lagarna i samhället. Det är komplicerat, säger Dana Falconberry, sångerska i det Austinbaserade bandet som också bär hennes namn.

Det är så varmt och klibbigt att varenda vindpust känns som en räddning. Vi sitter under ett parasoll på Danas favoritcafé, Cenote, i östra Austin. Området är den senaste delen av staden som fallit offer för det eskalerande ljudkriget.

– Bara runt hörnet finns massa barer som har livemusik. Nu får de hela tiden nya villkor att rätta sig efter eftersom allt fler hotell byggs i området. Människorna som gästar hotellen vill sova och inte hållas vakna av livemusik, säger Dana Falconberry.

Hon var en av de artister som medverkade i dokumentärfilmen Echotone . Från unga musikers perspektiv beskrev filmen den pågående striden om stadskärnan som uppstått efter frontalkrocken mellan den levande musikscenen och stadens utvecklingsboom. Filmen kom ut 2010, men enligt Dana Falconberry är det inte mycket som förändrats sedan dess. Striderna har bara flyttat till nya områden.

Austin är den stad i USA där det byggs mest frenetiskt. Medan andra delstater kämpar med ekonomiska bakslag verkar det bara gå bättre och bättre för Texas och dess huvudstad. Enligt bizjournals.com förlorade 400 000 människor sina jobb i Texas under recessionen, men under samma period skapades 800 000 nya.

En av anledningarna till att Austin fortsätter att växa är Texas generösa företagsskatter. Texas guvernör, Rick Perry, vill helst att ännu fler flyttar till staten. På flera av stadens väggar står det anti-Rick Perry-texter som skvallrar om den republikanske guvernörens impopularitet i liberala Austin. Under sommaren väckte han även starka reaktioner i andra delar av USA. I tv-reklamer, som fick stor medial uppmärksamhet, försökte han övertala New York- och Los Angeles-bor att flytta till Texas för att det helt enkelt är bättre här.

– Han är bara superlätt att hata. Austin är en väldigt liberal stad som är instängd i den kanske mest republikanska staten i landet. Så det är många som har starka känslor om Rick Perry, inklusive jag själv. Han är en idiot och jag antar att han omger sig med idioter, säger Dana Falconberry.

Det är inte lätt att överleva som musiker i Austin. Snittlönen för en musiker i staden är cirka 152 000 kronor per år. För de flesta kommer då mer än hälften av inkomsten från ett icke musikrelaterat jobb.Enligt austinchronicle.com har drygt 80 procent av artisterna i Austin ett annat jobb vid sidan om eftersom de omöjligt kan försörja sig på sin musik.

Dana Falconberry tillhör en av dessa musiker. För att få ekonomin att gå ihop jobbar hon på ett kontor om dagarna. Hon lämnade Pittsburgh för Austin för att infrastrukturen här gör det lättare att lyckas och hon är tacksam över att invånarna gör så mycket för musikerna i staden.

Till exempel finns Health Alliance for Austin Musicians som erbjuder gratis sjukvård för musiker, något de flesta annars inte skulle ha råd med. Dessutom finns Sims Foundation som bildades av låtskrivaren och musikern Sims Ellisons pappa efter sonens självmord. En stiftelse som hjälper musiker att få psykiatrisk hjälp. Dana Falconberry är övertygad om att båda organisationerna har räddat liv.

– Musikindustrin är tuff, man får hjärtat krossat många gånger. För mig är det mycket som står på spel när det kommer till musik och det är lätt att bli upprörd. Då hjälper det att kunna få hjälp, säger hon.

Även samtliga medlemmar i bandet Whiskey Shivers har vanliga jobb för att kunna försörja sig. För dem var det aldrig någon tvekan om att flytta till Austin.

http://www.youtube.com/watch?v=R9wQz8QNvVE

– Till skillnad från många andra städer så finns det ingen konkurrens här. Vi gör alla samma sak och försöker hjälpa varandra att lyckas, säger sångaren Bobby Fitzgerald.

Kanske är det för att jag är naiv och att alla mina drömmar är gjorda av jordgubbssaft. Kanske är det för att jag väntade för länge med att åka hit. Eller så handlar det om att min bild av Austin färgats alldeles för mycket av tv-serien Friday Night Lights och countrydokumentären Heartworn Highways.

För bara tanken på att staden skulle visa sig vara bara just en stad gör ont i hjärtat. Något i mig hoppas nog se Matt Saracen dansa obekvämt, Townes Van Zandt få sin granne att gråta till låten »Waiting Around to Die« eller bara att främlingar på gatan ska »bless my heart«. Jag lärde mig tidigt att livet inte är som på film, men tydligen trodde jag ändå att Austin skulle vara som på tv.

I min föreställning känner alla musiker i Austin varandra och gör spontana spelningar tillsammans hela tiden. Antagligen är det på grund av detta jag helt okritiskt köper Whiskey Shivers romantiserade bild av artistlivet i staden.

– Åh ja, alla spelningar är som en stor familjeåterträff. Vi spelar tillsammans jämt, stöttar varandra och går på varandras spelningar. Det är sådant man gör för sin familj och här är vi alla en familj, säger Bobby Fitzgerald.

Kanske är staden mer än bara en stad ändå. Jeff Klein i indierockbandet My Jerusalem har bott i Austin i olika omgångar och beskriver sitt hem som »staden för oönskade leksaker«.

–  Det är många människor som kommer hit från flera olika håll och försöker vara kreativa och göra sitt avtryck inom konst och musik. Jag tycker att det är toppen. Jag är också en rejected toy, säger han.

De må ha tröjor med trycket »Welcome to Austin, please don’t move here. I hear Dallas is great«, men mig lurar de inte. Klart de inte hatar mig. Eller så är det bara vad jag övertalat mig själv om eftersom jag inte hatar Austin det minsta. I vilket fall får nog stadsborna lära sig att gilla musikturisterna. För festivaler som SXSW, Chaos in Tejas, Fun Fun Fun Fest och Austin City Limits Music Festival drar tillsammans in flera hundratals miljoner dollar varje år – och fortsätter bara att växa. Så oavsett vad som händer så kommer Austin alltid leva upp till sin slogan som världens musikhuvudstad.

Dana Falconberry är optimistisk inför framtiden.

– Du kan aldrig hindra musiker från att spela musik och du kan aldrig få människor att sluta gå och lyssna. Det blir svårare och svårare eftersom du hela tiden måste hitta nya platser. Det blir en kamp, men det kommer absolut inte att försvinna.

Lester Bangs citat från 80-talet kan vara mer aktuellt nu än då:

»Austin, laid-back and somewhat indulgent as it is, might be a terrible place for a New Yorker or anyone who wants to move and shake culture or corporations, but it’s undeniably a great place to start a band«.