WU LYF, Kägelbanan, 2012-03-03

Det var lätt för mig att förtjusas av WU LYF redan från början. Bara de första tre-fyra låtarna på ”Go Tell Fire to the Mountain” satte sig i huvudet och började projicera skimrande bilder på min hjärnas väggar. Som om en ung Johnny Rotten värvat Explosions in the Sky under en Texas-turné med Sex Pistols och båda band helt gett upp deras tidigare förehavanden. Allt löses upp i WU LYF.

Live på Kägelbanan, under en utdrygad timme en lite kulen marskväll, charmar de än mer. Det är en kvartett späda, gulliga killar, några i bar överkropp, som gärna slår sig för bröstet när det blir lite för vackert och känslosamt av alltihopa. Så börjar de ösa och hoppa. Det är beskrivningar som passar lika bra för WU LYF som för deras publik. Jag börjar tänka lite på Arctic Monkeys ibland (det är en positiv referens här).

Man kan tro att rösten hos Ellery Roberts är ett spel. Men nej, han låter så. Även när han säger något kort, som ”Stockholm”. Som om halsen skrubbats med en piprensare. Och han är underhållande i mellanspelen. ”Never met a white man who doesn’t like Wu-Tang”.

Och musiken eleveras verkligen i det här rummet. Orgeln växer och strålar ut mot hörnen som måste börja kröka sig. Jag har kommit hit själv och går upp i den närvaro som skapas av orglarna, de sjumilalånga gitarrslingorna, trummorna som skakar kroppen inifrån och ut. Och rösten förstås. Jag umgås med musiken, trivs så bra i den. Det är vackert och ösigt.