Erik Danielsson, Watain. Foto: Pete Woods.
Watain pratar kaos och metal i Skräckministeriet
PersonligtVeckans avsnitt av ”Skräckministeriet” har tema Djävulen. Man pratar demonutdrivning, Dante Alighieri – och satansrock.
Och för att prata satansrock är det förstås Watain man ringer. Under snart elva år har bandet, ursprungligen från Uppsala, levererat snyggt melodisk men alltid ruggig svartmetall. Och varit sällsynt uppriktiga i sin ordningsstörande vision.
För Ika Johannesson berättar sångaren Erik Danielsson hur de under sina liveframträdande bygger tempel på scen. ”Allt som sker på scenen ska representera en totalt obunden, kaotisk kraft – den kraft som ger liv åt allting vi gör.”
Med skräckrekvisita som kättingar, djurskallar och jäst grisblod fyller man publikens, och inte minst sina egna, alla sinnen. Med eld. Målet är (om inte medvetslöshet, eller möjligen ett slags högre medvetande) att förlora sig själv och glömma stunden. Det ger kraft.
Som vid ritualer i en fanatisk kyrka, där energierna inte kallas på utan redan strömmar. Scenen blir en helig plats där inga lagar råder. ”En farlig plats för människor som vill ha underhållning.”
För två år sedan träffade jag Erik för ett snack om ondska. ”Ondska är det som står i vägen för att individen ska kunna utvecklas och transcendera. De flesta av västvärldens godhetsprinciper betyder bara förtryck i min värld. De förbjuder frispel och laglöshet över huvud taget, och motsätter sig nästan allting jag står för”, sade han.
Allt det där som Magdalena Ribbing lär ut, alltså.
Som det heter hos Henry David Thoreau, citerad i filmen ”Man tänker sitt”: ”Det mesta som av mina grannar betraktas som gott är jag innerligt övertygad om är dåligt och finns det något jag kommer ångra så är det med största sannolikhet mitt goda uppförande”.
Mörkret är inte farligt utan utvecklande och nödvändigt. Ljus och harmoni är fängelser som måste slås sönder. ”Jag tror att det finns mer att hitta i mörkret än i det som redan är upplyst”, som Erik Danielsson riktigt fint formulerade det.
Jag fascinerades av hans inställning som på vardagsnivå helt enkelt innebär att skita-i, att inte tillåta sig att stängas in av osynliga men snävt begränsande regler. Framförallt för att den framstår som så heltäckande och styrande, uppriktig och livsbejakande.
Själv är jag djupt präglad av den svenska kollektivismen. Jag finner till och med en hel del trygghet i den och är, ärligt talat, ett ganska stort fan av jantelagen. Jag skulle faktiskt säga att jag är en av de svenskaste människorna jag känner till. Konflikträdd, rädd för andras dömande, rädd för att svika och såra, medan nedtonad ödmjukhet är en dygd.
Men det är onekligen begränsande. Vilket otroligt mycket rikare liv jag skulle leva om jag, istället för att ständigt sätta mig själv i relation till andra, och ständigt göra en social bedömning av min handlingar på förhand, bara agerade på instinkt, lust och egen vilja.
Å andra sidan är det väl just sådana sociala hänsyn som karaktäriserar ett samhälle. Det gemensamma bästa istället för det egna. Medan det ”hänsynslösa”, självuppfyllande beteendet är, ja, satanism.
När jag ändå tröttnar på mina medmänniskor och känner för att mörda – typ i rusningstrafik eller på Daglivs Fridhemsplan vid 18-tiden på vardagar – är Watains och annan black metal en tillfredsställande tillflykt. En kanal för den negativa energin som rensar (vilket ju för övrigt är genrens ord för när bandet , och i huvudsak trummisen, röjer riktigt jävla hårt) och renar.
”Om man tror på godhet och kärlek, måste man också tro på djävulen och hans verk”, som Vatikanens högste exorcist, Don Gabriele Amorth, har sagt.
Kommentera