Vi är (nog) vänster

Throw Me Away är inte säkra, men vi är nog vänster. Om vänster handlar om större saker än betyg från årskurs fyra eller sänkt krogmoms. I annat fall stiger vi gärna åt sidan och låter de politiska diskussionerna fortlöpa utan oss. Vi lyssnar hellre vidare på Mattias Alkberg och Södra Sverige och Roshs debutsingel. Infantilt?

Nej, vi ser bara hur de viktigaste manifestationerna inte sker i direktsända tv-debatter eller landsomfattande valturnéer. De utspelar sig på gatorna i Limhamn och i Kungsträdgården. De lyfts av konstaktivister i virala kampanjer. Eller när sjuksköterskor måste avbryta sina semestrar för att, fuck it, någon måste få det här landet att rulla (de borde såklart inte behöva göra det).

Dess ekon hör, läser och ser vi i den kultur vi gräver i, vecka ut och vecka in. Faktiskt. I snart fem år har vi drivit den här lilla sajten, helt utan någon ekonomisk ersättning och det upphör aldrig att förvåna hur ofta empati karvats in i den bästa konst vi hittar.

Och den kulturen kommer allt som oftast inte från de bredaste kanalerna. Så varför skulle vi verka där? De bästa sångerna vi vet är dem som fortsätter spänna bågen för en alternativ framtidssyn. Varför skulle vi sluta drömma om det ouppnåeliga?

»Be realistic, demand the impossible!« lyder ett av slagorden från den franska 1968-rörelsen som Jenny Wilson plockade upp på sitt album häromåret. Våra meningsmotståndare skulle aldrig någonsin förstå det men i vår kalkyl för välfärden blir summan alltid värdighet.

Throw Me Away är nog vänster. Men inte för att vissa partier detta supervalår övertygat oss utan för att vi insett att de finaste tankarna, de vackraste orden och den mest lysande hoppfullheten kommer därifrån.

Och där finns en stadig bas att dansa till. Allihop, tillsammans. I slutändan är det därför vi kommer att fortsätta lyfta fram sakerna vi älskar så mycket.