Upplyftande magnifikt mörker

Rebecka Rolfart badar i ljus. Hon står på scenen med armarna utsträckta och säger »Vi klarade det« till publiken. Som om hon kämpat sig igenom ett maratonlopp. Konserten har precis tagit slut. Övriga medlemmar i bandet utstrålar samma glädje som Rebecka. Jag har en känsla av upprymdhet i mig. The Hanged Mans musik har inte bara visat sig större i liveformat än på skiva. Den har också gett mig en förhoppning om att Rebecka Rolfart är något spännande på spåren. Något som kan bli magnifikt. Eller som åtminstone kittlar så pass mycket att jag måste följa hur det utvecklas.

När The Hanged Man debuterade med singeln First Time Dreaming nu i höst föll jag för dess ödesmättade karaktär. Där rymdes både djup, gåtfullhet och en mörk basgång vars kraft skulle kunna driva ett kolkraftverk. När sedan minialbumet First Quarter Moon släpptes för någon månad sedan infriades inte mina förväntningar rakt igenom. Låtarna gav ett avvaktande intryck. Samtidigt fanns en egenhet i den synthfärgade popmusiken som fick min uppmärksamhet att dröja sig kvar.

På Debaser Strand kommer denna egenhet till sin fulla rätt.

Rebecka Rolfart är kvällens centrum. Hon står i mitten av scenen med sin gitarr och strålar av hängivenhet till sin musik och sitt uttryck. På varsin sida av henne lägger de båda keyboardisterna Anna Myrsten och Elias Jungqvist snygga synthmattor. Mattias Gustavsson (Life on Earth!, Dungen) står lite längre bak och driver på med sina dynamiska basgångar. Och trummisen Dennis Egberth imponerar med varierat och distinkt spel. Tillsammans bygger bandet upp en ljudbild som det är en fröjd att kliva in i.

Musiken utgår från minialbumet. Låtar som »Räven« och »The Island« får mer rymd och växer i storlek. Nytt material som jag tidigare inte hört leder ut i spännande terräng. Det är psykedeliskt och oförutsägbart och här finns även smakfulla monotona inslag. Ett längre parti bygger upp en krautartad nerv. Precis när man tror att den inte ska leda någonstans övergår den i Silverbullit-doftande »Walk no bones« från minialbumet.

Samtidigt visar The Hanged Man upp en mer gitarrdriven och hård sida som passar utmärkt i helheten. Allt inramas av snyggt ljus och sprakande projiceringar som gör konserten till en visuell fest. Färger och mönster blandas med ljud i en smått sinnesutvidgande upplevelse.

Rebecka Rolfart trivs på scenen. Hon är genuint tacksam för publikens respons och charmar med spontanitet och humor i sitt mellansnack. Hon kommenterar extravalet och kaoset i politiken, julens konsumtionshysteri och landar i att allt borde handla om kärlek. Det kan framstå som en klyscha men i detta sammanhang är det lika oförfalskat som musiken.

När »What is left when right has gone« tar vid och följs av ett oljudscrescendo innan extranumret har jag spruckit upp i ett enda stor leende. Till The Hanged Mans värld vill jag återvända.