Underkastelsen

Fälten tar aldrig slut. De lysande gröna fälten; de som sträcker sig över kontinenter. En oändlig ormbunksskog som stillsamt hävdar sin existens. Låga växter härskar över den låga vegetationen.

Ormbunkarna var till mänskligheten naturens dolda straff. När mänskligheten lämnat världens ramverk, var det den obestridliga piska som skulle få dem att ångra sig. Kraften av miljontals år som pressade ur ormbunkarna ett opium. Ett opium som skulle framkalla den slutgiltiga domen.
Miljontals år efteråt föddes människan. Hennes främsta förmåga var också början till hennes undergång.

Stefan Jarls film ”Underkastelsen” målar upp en bild av mänsklighetens misslyckande. Långt mörkare än den lätt pastorala kamp som synts i senare års filmer på ämnet miljö och klimatförändringar. Trots att filmen är ett år gammal känner jag mig nödgad att skriva om den.

Al Gore’s redan klassiska ”An Inconvenient Truth” – som utgör förebilden för senare års miljöfilmer – handlar i mångt och mycket om en extern kamp där människan ser temperaturen skifta och vattennivåerna stiga. Det ytliga målet är att vända en trend som skadar miljön, i tankarna står hoppet till vetenskapens förmåga att skjuta fram undergången. Kanske kan någon reflektera bort de starka solstrålarna med speglar i atmosfären? Kanske kan någon komma på ett nytt bränsle, som inte skadar den sköra miljön? Kanske kan någon rena luften med ett filter?

I dessa filmer är skräckscenariot ett där jorden som planet går under. Ett där väggarna liksom rasar runt omkring oss. Det är ett skräckscenario där människan går under för att omgivningen går under: jorden sviker oss, rasen är fortsatt intakta. Det är på något sett ett värdigt slut.

Det är bilden av det sjunkande Titanic –  där den rakryggade kaptenen med honnör tar emot när den hela människan sjunker med skeppet till bottnen. Ett rent slut, med en tidsålder som nått punkt.

I Stefan Jarls sökande i dystopi är inte klimatet hotet, där finns det inte en tydlig skiljelinje mellan människan och ett externt hot. I ”Underkastelsen” har undergången sugits in i våra kroppar. Undergången är fyrahundra syntetiska kemikalier i blodet på ett nyfött barn. Undergången har blivit oss – flamskyddsmedel, bekämpningsmedel, PVC och skit.

I ”Underkastelsen” intar människan dagligen hormoner från preventivmedel och mediciner. Risken för en sexuell utveckling av störd art hos nya generationer är följaktligen lika överhängande som risken för en störd intelligensutveckling.

Påverkan kan ske på ett mentalt plan, den kan ske på ett fysiskt. Det finns inget skydd. Varje sak omkring oss, varje föremål i det mänskliga hemmet är uppbyggd av de kemikalier som äter sig in i vårt kött, i våra hjärnor.

I ”Underkastelsen” är skräckscenariot ingen värdig undergång iklädd frack och honnör. Skräckscenariot som ”Underkastelsen” målar saknar ens den minsta värdighet. Det handlar om en värld som inte kommer att sjunka till botten och bevaras som ett monument över forna dagar.

Skäcken ligger kanske inte i de fysiska missbildningar som kemikalier och hormoner framtvingar utan  i de mentala skador som framtida generationer tvingas bära på. Undergången blir en mänsklighet som förätit sig på systemet den skapat . en värld av frånkopplade individer med en förlorad möjlighet att fortplanta sig.

Resan uppför floden i Francis Ford Coppolas ”Apocalypse Now” har placerats i så många olika kontexter vid det här laget att det känns en aning fantasilöst att göra det igen. Ändå blir jag tvungen. Att se Stefan Jarls skildring av ett samhälle som välkomnar nyfödda med en giftcocktail är som att se Kapten Willards resa in i djupet av sig själv. En resa genom blodet där historien manifesterar sig själv utmed strandkanten; dioxinerna från skogsbesprutningen av hormoslyr på 70-talet som idag finns i en tioårings kropp, införlivad med fisken han ätit, eller mjölken han druckit. Dioxinet bryts inte ned; de gamla synderna försvinner inte.

Invid flodens slut väntar den förvridna mänskligheten. Kaoset har slutit greppet om strupen, människan styrs av en dystopisk galenskap. Arten har överdoserat sin egen drog. Konsumtionssamhället blev en nål, en spruta, och ett pulver.