Tony Ernst: ”Det har blivit svårare och svårare för mig att skriva om musik”

Jag är äldre än alla er som läser det här. Det är ett obestridligt faktum. Jag är en dinosaurie. Att jag ens lever är ett fucking mirakel. Ålder är tyvärr mycket mer än bara en siffra. Det är kärva erfarenheter, krossade drömmar och en, ska vi säga, svårighet, att ta till sig ny teknik, nytt idiom, ny musik. Ni tycker det verkar som att jag svamlar? Ni får se. Nostalgi är utan tvekan den mest ergonomiska huvudkudden.

Jag vet inte ens var jag ska börja. Det är en sån röra. Det ska det väl vara. Men i alla fall. Jag försöker att tänka på det som en film, en diskussion eller som livet självt: utan början och utan slut. Jag är inte man att begripa varför just diskursen bakom populärkulturen ska avkrävas exakta tidsramar när populärkulturen själv aldrig håller sig till dem.

Hur ofta har ett hetsigt åsiktsutbyte en precis början eller slut? Man tappar tråden, någon annan blandar sig, man får ett mess, man växlar spår, samtalet liksom dör ut.

Som när man slår på teven därhemma, samtidigt som man sjunker ner i soffan. Man kommer rakt in i ett program, någon pratar om något som verkar intressant, hjärnan försöker febrilt registrera vad det är som pågår. Precis så känns mitt liv. Jag var inte med i början, mitt första minne är ett läkarbesök när jag var fyra år. Hur jag hamnat där vet jag inte. När jag dör så kommer det att vara i samma sinnelag. En fade out mitt i ett andetag.

Nå, nu hör jag hur det börjar prassla i lokalen, fötter som rör på sig, någon som viskar. ”Ska den här stofilen nånsin komma till skott?” Jo. Jag har skrivit om musik i snart tjugo år. Mestadels för mindre tidskrifter och fanzines. Någon gång för en större publikation, ibland bara inuti mitt huvud.

Jag blev aldrig någon Andres Lokko. Ha, jag blev aldrig någon som ens hjälpligt kunde livnära sig på det. ”Hi! I’m Tony Ernst. You may remember me from such magazines as Gidappa!, The Cricket and Vacker som få”.

Det här artar sig till ett försvarstal. Det var inte meningen. Det är så sällan jag får sagt det jag från början satte mig för. Men nu kommer det: det har blivit svårare och svårare för mig att skriva om musik. Där det förut var raka rör och öppna spjäll är det idag plågsam ångest kring minsta åsikt och kommatecken.

Jag sitter länge framför datorn som en gammal kommissarie framför de gulnade anteckningsböckerna. Jag minns de gamla fallen, men mina glansdagar är långt borta i det förgångnas dimma.

Orsakerna är många. En är såklart min inledningsvis nämnda ålder; jag närmar mig de mytomspunna 50 år. Klarar man av att bevaka kultur på samma sätt som i ungdomen? Jag är högst tveksam.

En annan är att populärkulturen exploderat i våra postmoderna nyllen. Jag vet inte längre vad som är musik, än mindre hur man kritiserar detta nya väsen. Vi lever – på gott och ont, men mest ont, det nödgas jag säga – i en fullständigt förryckt underhållningscivilisation.

Till detta kan fogas informationserans idé om att alla som kan använda en sökmotor på internet samt installera stavningskontrollen på Microsofts Word-program är skrivande journalister.

Drömmen om de daktylografiska aporna blev – tyvärr – sann.

Nu låter det som att jag gör ner hela Sveriges musikkritikerscen. Och det gör jag inte. Det finns säkert fortfarande väl fungerande papperstidskrifter som recenserar plastbitar med musik på. Jag skriver banne mig själv för en. Den heter Sonic och är i stora stycken utmärkt. Det här landet har fortfarande flertalet skribenter som skriver om musik på ett sätt som känns eget och – i brist på bättre ord – sant. Det är sajten jag publicerar den här texten på om inte annat ett helt igenom levande bevis på.

Jag är bara inte längre en av dessa skribenter. Jag famlar i mörkret utan att veta vad jag letar efter.

Såhär: jag vet inte längre hur jag ska förhålla mig till ”att skriva om musik”. Mina ord och åsikter och inte minst mitt förhållningssätt är obsolet. Har inget som helst existensberättigande. All kritik jag kommer med är fåfäng ty den vet inte ens var den har sina rötter.

Gräv där du står? Hur ska jag kunna gräva när jag inte ens vet vilken sorts mark jag har under mig? Det mesta jag fått ur mig de senaste åren har varit rappakalja. Jag vet inte ens vem jag har skrivit för, än mindre varför jag skrivit.

Jag tänkte att jag skulle försöka hitta en väg ut ur det här. Och lösningen blev en blogg om black metal. Var det inte Albert Einstein, den gamle krigshetsaren, som sa ”A clever person solves a problem, a wise person avoids it”? Ändå står jag alltså här med ett domännamn, ett gränssnitt och en febrig längtan efter att hitta tillbaka till själva anledningen till varför jag började skriva om musik.

Den här bloggen tar sitt avstamp i en enkel ansats: jag vill kunna skriva fritt, utan de bojor som redaktörsvinklar och teckenmängdskrav sätter på alla skribenter. Jag vill kunna skriva långt och personligt närhelst jag behagar. Det skulle kunna ha blivit bloggar om, säg, Spirou, Malmö FF eller Willy Kyrklund. Nu blev det om black metal.

Att jag – svensk hiphops Jeff Chang – inte startar en blogg om rap kanske framstår som aningen vågat. Det här med black metal kanske förvånar folk. Men jag har alltid lyssnat på all möjlig musik. Det är bara det ursinniga hatet mot ordet ”allätare” som hindrat mig från att referera till mig själv som just detta.

Jag tycker mycket om den attityd, estetik och rättframma ärlighet som omgärdar black metal. Och texterna på bloggen kommer lika mycket – om inte mer – att på ett mer allmängiltigt plan handla om de ämnen som black metal ofta uppehåller sig kring: mänsklig ondska, hat, illvilja, ångest och religionsförtryck.

Här står vi nu. Black metal-bloggen öppnar imorgon, adressen är svartatankar.se och taglinen är ”Vi måste tala om black metal”. Det kommer inte att bli några ideliga uppdateringar på den här bloggen; publiceringstakten kommer att vara låg. Dock kommer uppdateringarna att – när de väl kommer – vara långa och genomarbetade. Jag själv föredrar att se på den här bloggen som en nätbaserad black metal-tidskrift med fem sex nummers utgåva per år.

Essensen i Svarta tankar är denna: jag sätter samman en bland-cd utifrån ett tänkt tema, tillhandahåller nedladdningslänk för nämnda cd och publicerar till detta ett blogginlägg där samtliga låtar på cd:n behandlas i essäliknande texter. Det är alltså meningen att man ska lyssna och läsa samtidigt, lite som i de där kassettbokssagorna man hade när man var liten, you dig?

Ja, just det, jag höll nästan på att glömma, men jag öppnar också en rap-blogg om några veckor. Adressen är snarlika svartatankar.com och taglinen här är ”Rap är real”. Där kan man läsa en blandning av alla de hiphopintervjuer, -recensioner och -texter jag skrivit under drygt 15 års tid, samt nyare rekommendationer och filosofiska betraktelser. Ett lite friare koncept än black metal-bloggen, med högre publiceringstakt men aningen lägre akademisk nivå.

Vi ses på bägge ställena, kompis.