The worst taste in music

Jag noterar att det gått generaliseringsholmgång i diskussionen »musiksmak« den senaste tiden och ja, även om intentionerna kanske inte är fullt så allvarliga som de verkar blir jag ändå något trött.

Den ständiga strävan att lätt och behändigt försöka ringa in en mångfacetterad samtid kan i slutändan bli, om inte farlig, så i alla fall djupt problematisk.

Var du kommer ifrån, vem du ligger med och vad du röstar på kan mycket väl vara avgörande för vad du lyssnar på men det kan lika väl inte betyda ett skit. Jag tror att det är viktigt att komma ihåg det.

Det är av vikt att iaktta samhällsmönster om inte annat än för att kunna krossa dem, men utan analyser och åsikter stannar de vanligtvis vid just generaliseringar. Onödiga. Obehagliga.

De som har viljan och ambitionen att dra paralleller mellan musiksmak och demografi tenderar av någon anledning att stå rätt långt ifrån samhällsgruppen de själva skriver om.

Men visst, jag hade också uppskattat att få förklarad för mig varför jag lyssnar på Avicii.

»Och jag ser unga män som flanerar på Östermalm, en av Sveriges rikaste stads­delar. Efter skolan dricker de latte på Foam på Karla­vägen. Hemma har de tillgång till datorer på vilka de kan leka fram ljud, rytmer och tonslingor som hakar i varandra och växer så att musiken fyller tonårsrum och arenor över hela världen.«

Jag vet inte, men det påminner väldigt mycket om upploppen i London 2011 och hur inhemska och utländska kultursidor tävlade i att berätta för oss varför det brändes bilar i Hackney. Eller hur soundtracket lät.

Har jag gnällt färdigt nu? Jadå, jag ska bara bjuda på ett par smakprov som definierar min musiksmak just nu.

FKA twigs – »Water Me«

Sky Larkin – »Loom«

Pheno S. – »Kani«

Angel Haze – »New Slaves«

Mavado – »Carpet«