The Maestro of Kollywood

Finders Keepers ambitiösa återutgivningar har vi uppmärksammat ett flertal gånger. Den engelska etiketten fortsätter att gräva sig djupare och djupare in i crate digging-djungeln och hittar artister och musik långt bortom rockkanonen som ständigt överraskar och fascinerar. I mars kom en samling som jag missade helt, men som jag under de senaste dagarna mer eller mindre spelat på repeat.

”Solla Solla: Maestro Ilaiyaraaja And The Electronic Pop Sound of Kollywood 1977-1983″ tecknar den indiska filmmusikkompositören Ilaiyaraajas produktion på två album. Eller en del av produktion ska tilläggas. Den i dag 68-årige Ilaiyaraaja, The Maestro som han ofta kallas av sina fans och medmusiker, har under sin 34-åriga karriär komponerat över 4500 sånger, gjort musiken till drygt 950 filmer och är fortfarande i högsta grad verksam. Att Finders Keepers väljer att fokusera på inledningen av hans karriär är inte så oväntat. 70-talets till synes outsinliga källa av gränsöverskridande musikuttryck hade sina centrum inte bara i Mellanöstern utan i flera delar av Asien. Men det var också under denna period som den indiska filmmusiken närmade sig den västerländska musiken på allvar. Och en stor del i detta hade Ilaiyaraaja.

Foto: Bollywoodhungama.com

I Kollywood, den tamilska filmindustrin i södra Indien som anses vara landets andra största filmcentra, blev Ilaiyaraaja en stor förnyare i slutet av 70-talet. Han kom från en lantlig bakgrund och hade växt upp med tamilsk folkmusik, men också läst en del västerländsk klassisk musik i Madras (numera Chennai) och även studerat klassisk gitarr i London. I ett av hans första verk, musiken till den tamilskspråkiga filmen ”The parrot”, kom detta att avspeglas. Ilaiyaraaja använde sig av modern filmmusiksorkestrering för att bearbeta tamilsk folkpoesi och tamilska folksånger vilket resulterade i att det västerländska sammanflätades med det regionala.

Ilaiyaraaja kom att återkommande använda sig av klassiska stråkarrangemang och harmonibyggen i sin musik. Hans arbetssätt och arrangemang influerade musikskapare i andra delar av landet och bidrog till att den indiska filmmusiken breddades på uttryck. Ilaiyaraajas öppenhet breddade även hans egen palett; i sina kompositioner lät han disko, bossa-nova, rock, doo-wop och psykedelia samsas med indisk folkmusik och instrumentering. Synthar, saxofoner, elgitarrer och trummaskiner korsades med stora indiska orkestrar utrustade med stränginstrument som veena, blåsinstrument som nadaswaram och tabla.

Ilaiyaraajas sätt att hitta idéer till musiken var minst lika okonventionellt, och gick ut på att han såg en filmscen en gång och skrev därefter ned noter som han delade ut till sina musiker som skred till verket.

När jag lyssnar på ”Maestro Ilaiyaraaja And The Electronic Pop Sound of Kollywood 1977-1983″ är det både det spontana och djärvt banbrytande som lyser igenom. Lite för ofta brukar sådana här återutgivningar av bortglömda eller förbisedda ljud från 30-40 år bakåt i tiden bli slarvigt etiketterade som ”pysch-funk”. Men att kalla denna samling för något sådant vore att gravt förminska den. Det här är musik som vibrerar av korsbefruktning och en glädje som får den att studsa fram som vore den självklar dansmusik. Visst, det är funkigt, sexigt och febrigt, men framför allt är det i ett gränsland mellan galenskap och genialitet. Ilaiyaraaja är en skolad kompositör som skiter i alla regler och kastar sig hejdlöst och handlöst (fast förmodligen med full kontroll) mellan kaotisk rock, elektroniska infall och traditionell musik, och som färgar musiken med den ena fantastiska sångaren efter den andra. Hans filmmusik är rena magin.

Lyssna på nedanstående två låtar och även den efterföljande, ”Rakkamma Kaiya Thattu” från filmen ”Thalapathi” (1991), som 2003 blev framröstad i en internationell BBC-omröstning till en av världens tio mest populära sånger genom tiderna. Och beställ sedan bums denna fina samling från Finders Keepers.

Mer info om Ilaiyaraaja, här.