The end of the affair

För er som (mot förmodan) inte följer alla mina små förehavanden i världen när jag åker runt och pratar om bleka britter som gör dansmusik så har jag varit på Bokmässan.

Min enda eftergift till Göteborg blev, förutom ett par byxor, den här lilla affischen.

Jag har aldrig läst Beckett och tänker sannolikt försöka undvika det även i fortsättningen – ni är alldeles för många som kan allting om honom redan. Men affischen passade väldigt bra till mitt stämningsläge efter att jag haft en längre telefonstund med Robert Wyatt. Det är en rad som väldigt väl beskriver vad Wyatt sysslar med: The only thing to do is sing, även när världen är ett rövhål. Men mer om det på annat håll, senare.

I avdelningen gamla män så köpte jag också ett gulnat exemplar av Graham Greenes ”The end of the affair”. Det är tudelat: Jag älskar förstås Graham Greene, men tycker att filmatiseringen av Neil Jordan är ganska, well, ska vi säga meningslös? Men det finns en annan anledning till att jag köpte den där boken:

En gammal bortglömd Prefab Sprout-låt heter just så. The end of the affair. I den kan vi höra hur Paddy McAloon, ett dokumenterat Graham Greene-fan, tar berättelsen från andra världskrigets London och ger den det raraste tugummi-skimmer en kan tänka sig. När han sjunger orden om den omöjliga kärleken, den som brinner utanför alla godkända relationer, kan bomberna över staden höras genom det mjuka basspel som är sångens själva fundament. Bomber och fyrverkerier i en salig blandning: exakt så låter det när Paddy McAloon tolkar Graham Greene.

”Now I could love you till the stars don’t shine but I’m not yours and you’re not mine”, sjunger Paddy. Det är en ganska allmängiltig känsla. Men också en känsla som alla delar. Den skär genom alla klassystem, åldersgrupper och sjukdomsprofiler. Jag är ganska tveksam till att Graham Greenes originalroman kan piska upp samma tsunami av känslor som Paddy McAloon gör på den där bortglömda sången från 1997.

Men så var ”The end of the affair” den första sång av Paddy McAloon jag hörde. Den stunden är fortfarande ett av mina starkaste minnen av vad musik kan göra med oss.

Åtminstone när vi hör den i exakt rätt ögonblick.