The Cure: En snarkande gravsten?

Om det inte vore för ”The top” hade jag förmodligen inte behövt skriva det här. Den, och en ilska som inte riktigt vill ge med sig bygger denna text. Dålig rockkritik fick mig en gång att ge ut fanzines, skriva egna subjektiva redogörelser som korrigerade det pösmagade, bredbenta som jäste och svällde över från en självbelåten mittfåra.

Så går Aftonbladets Markus Larsson ut med ett nytt lågvattenmärke som helt enkelt jagar ut mig från en i grunden rätt behaglig exil, fjärran från penn- och tuppfäktande. Han recenserar The Cure på årets Hultsfredsfestival i en föraktfull ton, rabblar sömngångaraktigt de vanliga söndernötta fraserna om gravstenar och doom och gloom, påstår sig sakna dynamik och refererar till Simon Gallup som ”den punkiga basisten som struttar omkring och vickar på häcken och poserar som om han uppträdde med Green Day”.

Han vill uppenbarligen landa i någon sorts fryntlig Per Bjurmansk wit, men framstår mest som en hopplös föredetting till punchdrunk boxare som låtsas ha glömt namnet på sin motståndare. Respektlöshet kan vara ett mycket bra stilgrepp, här blir det bara genant å avsändarens vägnar. Simon Gallup satte the goddam mould för postpunkbasen för mer än 30 år sedan.

Tycker han kan förtjäna mer än att avfärdas lite dumflabbigt i en bisats så där.

Det som fascinerar mest med recensionen är annars Larssons svepskäl till sågningen: bristen på dynamik. Han ska kanske rentav ha en eloge för att han inte nöjer sig med standardorden som annars överlämnas med The Cure-ackrediteringen: ”begravning, svart, domedagsdrön, gravsten” (jo, han bockade visst av dem också).

För tydlighetens skull: The Cure har bytt ljudbild efter varje album, prövat så många olika stilar att de närmast borde diagnosticeras med multipel personlighetsstörning. Ändå sågar belackarna dem alltid utifrån samma endimensionella mall. Det är nästan rörande i all sin vanemässiga tafatthet.

”Akut brist på dynamik” – under en konsert som innehåller oväntat många spår från underskattade indiepopskivan ”Wish”, fyra-fem av 80-talets största popsinglar, lite dis från ”Seventeen seconds”, ”Bananafishbones”(!), ”Dressing up”, österländska mystiken i ”If only tonight we could sleep”, en dos ”Disintegration”, ”Just one kiss” (som de har spelat nu i sommar för första gången) och så – ”The top”.

Jag kan försäkra er att den där berg- och dalbanan inte levereras som en jämntjock gröt.

Jag har sett The Cure göra sega, utdragna spelningar. Det här är inte en av dem. Faktum är att jag aldrig har sett dem göra en roligare, mer spontant bubblande spelning. Och då har jag ändå följt dem som liveband i 20 år. Man har förstås rätt att tycka som man vill. Men man gör ett väldigt dåligt jobb som rockkritiker om man inte med ett ord påtalar det ganska oerhörda med bandets låtval den här kvällen. Eller den omisskännliga spelglädjen, den så påtagliga kärleken mellan publik och band.

När de lagom intresserade i publikhavet faller av står vi som har The Cure att tacka för så jävla mycket hopp mitt i all förtvivlan kvar och väntar oss några avslutande hits. Det är då de går in och spelar ”The top” för första gången sen 1984 och det är oförglömligt. ”The top”, The Cures psykedeliska mästerverk, smörgåsbord för alla drömtydare, ett osannolikt album med ett titelspår som jag håller som ett av bandets allra största stunder.

Ska jag dra till med versaler? Förstår ni modet att pröva den halv tre på natten på en festival?

”It’s Jesus brilliant
You used to laugh
Walking these gorgeous blocks
This top is the place
Where nobody goes
You just imagine
You just imagine it all.”

Jag åker till Hultsfred för en kul stund, gravallvaret är avklarat i och med The Cures Reflectionsspelning på Royal Albert Hall i fjol. Nu är det öl och träffa kompisar och trätobröder från förr (hej, förresten, det var super att träffa er!). Jag har aldrig haft roligare under en konsert.

Robert Smith själv kallar den redan ”oförglömlig”, jag har läst otaliga lyriska hyllningar, men man vill liksom fylla på ännu mer. The Cure, så enormt generösa. De spelar i två timmar och fyrtiofem minuter, tvingas bokstavligen av scenen under soluppgången. Jag är så fruktansvärt glad att jag åkte dit.

Så här avslutar Aftonbladets recensent:

”Hörde jag en gravsten snarka? Jag tror det.”

Bra och kreativt där, Larsson.