Swans på Strand.

”Av de Swans-konserter som jag sett har jag aldrig känt igen en enda låt.” En kille bredvid mig berättar för sin kompis vad han kan förvänta sig av kvällen på Strand. Vi är tjugo minuter in i Swans konsert, men ännu pågår introt; slagverkaren Thor Harris, trummisen Phil Puleo och gitarristen Christoph Hahn har med klockspel, dulcimer, svepande gitarrmuller och en malande ljudfond i ryggen byggt upp något som liknar drone-ambient, fast mycket mer obändig sådan. Det är inte psykedeliskt, det är inte heller mantraartat. Det är en ihållande skärande ton som går rakt in i de samlade människokropparna i lokalen. Rent ljud. När Michael Gira till slut kommer in på scenen övergår allt i ”No words/No Thoughts”, första låten på Swans återkomst ”My father will guide me up a rope to the sky”, med våldsam inlevelse.

Att Michael Gira och co ofta gjort om sitt albummaterial till andra och mer utdragna versioner live  är lite av Swans adelsmärke. I konsertformatet har låtarna liksom trätt in i en ny fas, ofta en mer krävande och fysisk sådan. När de som på Strand, får samsas med nyskrivna spår (som i sin tur förmodligen befinner sig i en växande form), blir det poänglöst att hopppas på någon igenkänningsfaktor. Istället är det ljud och kraft och något av den råaste och mest rena energi man kan tänka sig som publiken har att brottas med.

Inledningsvis blir jag därför besviken. Enligt rapporter hade bandet kört över det mesta i Köpenhamn några dagar tidigare då man uppträtt på Vega. Jag hade hoppats på en ljudvolym som gått mer rakt in i magen och plågat trumhinnor och sinnen. Men ljudet på Strand är kontrollerat och utan några riktigt rejäla utbrott. Här hade man kunnat släppa mycket mer på nivåerna.

Istället fascineras jag mer av inlevelsen på scen. Gira vaggar fram och tillbaka, som om han åkallar en inre kraft som bara kan komma fram ur honom om han tar sats med kroppen. Sjunger han inte står han ofta vänd med ryggen mot publiken och har intensiv ögonkontakt med Phil Puleo som hamrar på trummorna med imponerande rörelser och styrka. Eller så stirrar han på basisten Chris Pravdica och originalmedlemmen Norman Westberg, för att upprätthålla ett spänningsfält på scenen.

Gira är mittpunkten som styr händelserna men som också öppnar upp så att de andra musikernas krafter bildar den mäktiga helheten. Det är en sorts icke-hierarkisk kamp som försiggår och en mycket intressant gruppdynamik. Jag börjar tänka på Giras intresse för makt och kontroll som han behandlat i många av sina texter genom åren. Och här känns det som han på något sätt lyckas gestalta det genom ett i allra högsta grad fysiskt stångande samspel, i positiv bemärkelse.

När han sedan vrålar ”Praise the lord, Praise God!, Jeeesus Christ!” a cappella i ”Sex, God, Sex” (med exakt gensvar från en man i publiken) blir han den minst religiösa predikanten som tagit orden Gud och Jesus i sin mun.

Efter en och en halv timme flyttar jag fram en bit och då blir ljudet också bättre. Musiken vältrar sig över en, bandet sliter, kämpar, fräser och frammanar en nästan militärisk disciplin och driv i sättet de spelar på. Bland annat i en helt fantastisk version av ”Eden prison”. Det är återigen ett tydligt mått av kontroll i en rockmusik som ofta är både kaotisk och helvetiskt nihilistisk.

Trots det är Swans 2011 ett mer publikfriande band än tidigare upplagor. Min Swansälskande vän Ronnie, som några dagar tidigare sett bandet både i Köpenhamn och Malmö, beskriver dagens band som mer publikfriande än 90-talets bistra version som levererade perfekt musik men var sammanbitna stenansikten på scen. Swans är äldre och hårdare men mer uppslupet i dag. Och säkerligen vill Gira att hans livsverk ska leva vidare till nya generationer. I merchståndet på Strand fanns i alla fall Swans-tröjor i barnstorlek att köpa.