Svansjön

”Man is the animal” är den bärande raden på ”Fire of the mind”, öppningsspåret på den brittiska gruppen Coils sista album ”The Ape Of Naples” från 2005, ett av 00-talets verkligt stora mästerverk.

När den Brooklynfödde regissören Darren Aronofsky som tidigare har spelat in bland andra Requiem for a dream och The Wrestler  låter Tchaikovskys balett Svansjön utgöra fonden för sin senaste film The Black Swan nuddar han vid samma idé.  Den om att det som gör oss till människor hittas i de mest grundläggande av instinkter – sex, föda, raseri och hat. De blir en väg till förlösning istället för förstörelse, som en klassiskt konservativ man som Johan Wennström kanske skulle hävda.

Svansjön handlar egentligen om det eviga temat mellan kärlek och ondska och uppfördes för första gången 1877 vid Bolsjojteatern i Moskva. Men Aronofsky använder denna den mest klassiska av baletter för att skapa något annat – ett stressande drama som låter panik gestaltas genom att låta kameran vila på en balettdansares lätta fot.

Det får mig att tänka på det noggranna uttryckssätt som Alexander McQueen använde för att i sina kollektioner ställa sina frågor om kvinnan som identitet, idé och föreställning. Varje foto, varje replik, varje ton levereras med samma virtuösa exakthet.

Huvudrollen Nina Sayers, gestaltad av Natalie Portman, är i filmens början bara en kontrollerad begåvning. Men för att kunna gestalta balettvärldens ökänt mest krävande dubbelroll, svanarna Odette och Odile, är kontroll inte tillräckligt. Kontroll kväver människans sexualitet, hennes begåvning och chans till utveckling: den kväver förmågan att skapa verklig elegans.

Den vita svanen Odette – som gestaltar kärleken, godheten och det rena – blir här till sin natur flärdfull men aldrig fullt ut levande. Det finns en osäkerhet i hennes lätta rörelser medan den svarta svanen Odil är ett djur i ordets exakta bemärkelse. Nina Sayers måste liksom alla vi andra lära sig att hantera de båda sidorna. Svanarna blir ängeln och djävulen på Kalle Ankas axlar. Hur hanterar vi de gränserna? Hur ofta någon än ställer frågan är svaret fortfarande oklart.

Darren Aronofsky pekar på att den här kontrollen av våra ytterligheter sällan handlar om ett långrandigt övande framför spegeln eller i gymmet – om vi så pratar om dans, om att skriva eller om att sälja aktier. Verklig kontroll är en svans muskultur, när varje vingslag blir vackert för att det var skapat så från början utan att någon vet hur det hände. En vän brukar säga att kontrollerad gränslöshet är det finaste som finns. Problemet är bara att just den kontrollerade gränslösheten är väldigt svår att nå – den kan lika gärna sluta i mental självförbränning.

Det är en aning motsägelsefullt att The Black Swan från första till sista ruta tycks vara skapad i ett laboratorium. Varje sekvens doftar bensin trots att den verkar vara utmätt med linjal.

The Black Swan framstår bara några timmar efter att jag har sett den som ett fullödigt mästerverk. Långsamt maler Aronofsky ned filmens dialog, musik och foto till ett surrealistiskt, skrämmande och framförallt vackert crescendo om vad det som människan ständigt söker men har så förtvivlat svårt att fånga.