Sunn O))) på Fylkingen

Det finns i all verkligt bra musik ett mått av djävulsdyrkan. I John Coltranes djupa ljudlager precis som i RZA:s shaolin soul, i Townes van Zandts spritiga kärlekslyrik och i David Tibets pratsång över engelska folkmelodier.

Det är musik som är lätt grumlig av oreda och oförutsebarhet, av små ordningsstörande delar med en annan riktning än framåt, uppåt mot saligheten. Det är musik som ger en känsla varken av harmoni eller kaos. I stället uppstår någonting nytt. Låt oss kalla det för en dimension av osäkerhet.

Måttet av djävulsdyrkan i den amerikanska duon Sunn O))):s musik är särskilt stort. I en tid när den mesta kulturen är trevlig och tonårig definierar de livet och döden genom att spela gitarr så hårt och högt som det överhuvudtaget bara går.

När de uppträder i ljudkonstföreningen Fylkingens små lokaler i Münchenbryggeriet skyltar arrangörerna om en kväll med  ”ren, rå, ohämmad åkallan”. Ingen sång, inga gäster, inga synthar. Lite synd kan man tycka, med tanke på att deras senaste skiva ”Monoliths & dimensions”, deras sjunde, var ett så lyckat möte mellan domedagsmuller och sakral konstmusik.

Dessutom agerar Mayhemsångaren Attila Csihar förband. Han har samarbetat med bandet i sex år och hans idéer för Sunn O))):s ljudvärld har givits allt mer utrymme. Idéer om hur man med rösten, ofta i overkligt låga frekvenser, kan frammana bilder av underjordiska katedraler. Det är i alla fall så det låter när han som Void Ov Voices inleder kvällen i svart, trasad kåpa framför ett bord med effektpedaler och tända ljus. Även om illusionen av ett organiskt existerande, oheligt ljud bleknar något när man ser framför sig hur det faktiskt skapas.

I stället för att uppträda tillsammans med Attila går Sunn O))) den här kvällen tillbaka till sina rötter och materialet från den tolv år gamla ”The grimmrobe demos”. På senare skivor hörs ringande klockor, röstsamplingar, orglar och elektroniska effekter. Men här finns ingenting av sådana smycken som kan ta fokus och medvetande från gitarrernas translika dån.

Rök bolmar ut i Fylkingens trånga foajé en halvtimme innan Sunn O))) tar sin första ton (som för övrigt ska komma att ringa dovt, utan byte, i bortåt 15-20 minuter). Konsertlokalen är helt rökfylld och upplyst bara av ett eldrött sken som springer genom hålen i den täta vägg av åtta stora förstärkare som bildar fond på scenen.

Man ser en, max ett par meter framför sig, och mer rök fortsätter att fylla lokalen de närmaste timmarna. Det kan inte ha pumpats in så mycket rök i ett och samma rum sedan början av 40-talet. Individerna framför scenen reduceras till abstrakta siluetter vars konturer sakta flyter ut i en enda jämngrå massa.

Med bara två gitarrer bygger Stephen O’Malley och Greg Anderson en ljudvägg som är så tjock att den går att luta sig mot. Alla i publiken har öronproppar eller håller för öronen. Att inte skydda sig är direkt skadligt. Men det är heller inte med öronen man upplever musiken, utan med kroppen.

Långsamma ljudvågor slår djupt in i bröstet och korta vibrationer tar antingen vägen från penis upp mot adamsäpplet eller lägger sig som en våt, virad handduk kring höfterna och över låren. Musikens nyanser är främst en fråga om ljudets hastiget, vågornas böljande mot varandra, och den slumpmässiga rytmik som går trumhinnan förbi och bara kan upplevas taktilt.

Mot slutet står de flesta i publiken med huvudet framåtböjt och ögonen stängda. I de bakre raderna har man satt sig på golvet eller bara lagt sig ner. Att höra geten bräka i en och en halv timme är påfrestande, men också en närmast psykedelisk upplevelse, introvert och kontemplativ trots den extrema yttre miljön. Efteråt famlar man ut ur dimman, dåsig som i ett drogrus eller som när man reser sig efter en smäll mot huvudet.

Sunn O))) tycker att den fokuserade uppmärksamheten har gått förlorad. Många och snabba intryck har gjort oss svårflörtade och svåra att ens nå fram till. Det är ingen som orkar längre, vi kräver omedelbar underhållning och tillfredsställelse. Det ska vara snabbt och kul.

Men med ganska enkla suggestionsmedel – som rituell estetik, okonventionella (inga) låtstrukturer och en satans volym – skapar duon ett parallellt universum att helt förloras i. En verklig dimension av osäkerhet.