Spökrock – kusligt bra

Årets bästa skiva släpptes i förra veckan. ”Opus eponymous” heter den och är inspelad av svenska Ghost som enligt egen uppgift består av sex namnlösa – och ansiktslösa – onda andar. Andar som för övrigt bara agerar budbärare åt ”Spöskrivarens” ord, ett slags ondskans förkroppsligande.

De har givits uppdraget att sprida idén om kaos, död och evigt mörka energier i den lättillgängliga underhållningens format (i förhållande till den mer extrema svartmetallen, då), vilket i klartext betyder melodiös rock med snygga riff och självhäftande refränger, texter utan omsvep och eterisk, lätt aningslös sång.

Rock som hamnar någonstans mellan Black Sabbaths första och Metallicas andra, där mer obskyr progg, psykedelia och death – och kanske framförallt Mercyful Fate – hunnit passera emellan.

Eller som de själva träffande beskriver det: ”Imagine a Satanic rock album recorded in a prolific recording studio with a million dollar budget in 1978.”

Vilka andarna är och vad de sysslar med i övrigt är okänt och hemligt, vilket förstås skapar mytbildning och mystik på samma sätt som, säg, Burials anonymitet gjorde för några år sedan. Men med tanke på den rituella inramningen kan gissningarna ändå gå i riktning mot gänget kring The temple of the black light. Bara gissningar, men ändå.

Den kontrast som uppstår mellan gravallvarlig svartandlighet, tongue-in-cheek-tendenser och trallvänlig rock’n’roll – som väl inte förmått bära ockulta idéer på 30, 40 år – är det kusligaste och mest kreativa grepp som fattats inom black metal-genren på evigheter.

Nedan: lite rockult musik i mix.

Rockultism from Throwmeaway at Letsmix.com.