Söndag, igen.

Det räcker med tårar nu, det räcker med sårade dagar.  Du, nu längtar man tillbaks, det går bra. Säg att det gör det.

Och till slut brister Anna Järvinen ut i ett ”la la la” i vad som kan vara vinterns absolut finaste sång. I går kväll avslutade min vän Jon (han har armar som känns som fluffiga stackmoln när man behöver en kram) vår hangout i en bar med just den.

Sen kommer morgonen och jag har en mustig ölsort i näsan. Jag tar upp min nya bok.

This morning there’s snow everywhere. We remark on it.
You tell me you did’nt sleep well. I say
I didn’t either. You had a terrible night. ”Me too”.
We’re extraordinary calm and tender with each other
as if sensing the other’s rickerty state of mind.
As if we knew what the other was feeling. We don’t,
of course. We never do. No matter.
It’s the tenderness I care about. That’s the gift
this morning that moves and holds me.
Same as every morning.

Sen spelar jag Lykke Lis fantastiska album en gång till, sen spelar jag Marcia Griffith, tänker på när jag och C dansade till Time after time och det kändes som att ingenting kunde ta mig. Sen tänder jag mitt doftljus från APC som doftar kastanj, sen skriver jag två textjobb och sen tar jag tåget in till stan och träffar min bästa vän igen.