Snubbar som jobbar

Det är bara några timmar sedan en gammal Larry Levan-remix började cirkulera på internet. På den låter den gamle Paradise garage-DJ:n en baptistkör från New York samsas med ett piano och ett förstrött beat.
Sången är inspelad 1982 och gavs ut som tolva först 2003. Men det är 2011 nu och arvet från Levan skär genom en stor del av den bästa popmusiken.

House har aldrig varit musik för de bredbenta eller för de som skriker högst. Det har aldrig varit musik som syftat till att bevara det som är gammalt och otäckt. Så har det varit ända sedan Carl Beans gayanthem ”I was born this way” blev stor i discokretsar och tidiga housekretsar redan för trettio år sedan.

You laugh at me and you got the nerve to criticize /If I were you I’d sit down and consider what you’re doin’/ Love me and I love you/ and together ain’t no tellin’ what we’ll do/ Yeah – born I said/ From a little bitty bitty boy/I was born this way.

Men det är bara ett befrielseförsök som pågår.  Housemusiken är fortfarande kidnappad av tre killar som kallar sig själva för Swedish house mafia. Jag såg nyligen dokumentären om dem. Det här är handlingen:

Swedish house mafia beter sig obehagligt mot tjejer i hiss. Swedish house mafia låtsasrunkar. Swedish house mafia ska – citat – knulla en nattklubb i fittan.  Swedish house mafia skrattar. Jag stoppar en Glock i munnen och trycker av.

Förra sommaren visade SVT:s Rapport ett inslag om housemusik. Det är fortfarande något av det mest gränslösa jag har sett.   Bland annat gör DJ:n och producenten Axwell entré i helikopter.

Den testestronpumpade definitionen av housemusik som Axwell och Swedish house mafia står för passar utmärkt i en ny tid där kultur är pengar och där till synes allt mer av det politiska spelet handlar om att bevara ett status quo, som om vi redan nått vägs ändå när det handlar om jämnlikhet, rättvisa och värderingar.

I sammanhanget är det lätt att tänka på James Blake. 23-åringen är – med rätta – ”hypad” av en stor del av popvärlden men nästan lika ofta påpekas hans brist på autencitet, hans brist på muskler och att han numera bara försöker sjunga så fint han kan. Det här pratade jag och Lisa Ehlin om tidigare i veckan.
Underförstått borde James Blake göra hårdare och tuffare musik. Som den han gjorde på sina första EP:s. Sluta sjunga sådär larvigt.

Den känslosamma killen är möjligen ett farligt begrepp eftersom det leder tankarna till sjalklädda snubbiga män med gitarrer. Men sanningen är att mannen som ger utlopp för andra känslor än det gamla vanliga brölandet fortfarande får räkna med skit. Vi ska hellre uttrycka att vi gillar att knulla nattklubbar i alla hål än att det inte är så jävla lätt jämt.

I den kontexten dör jag en smula när James Blake till synes obekymrat vägrar att leverera beatsen till den där nattklubben. Istället sätter han sig vid pianot och sjunger Joni Mitchells ”A case of U”.

I am a lonely painter/ I live in a box of paints/ I’m frightened by the devil/And I’m drawn to those ones that ain’t afraid.

Det finns en motreaktion mot snubbigheten. Det går inte en vecka utan att det kommer en ny singel som är influerad av den musik som spelades på The Loft, Paradise garage och hundratals andra platser dit de som inte kände sig hemma någon annanstans gick för att få känna sig hemma.

Till och med Lykke Li:s singel ”I follow rivers” finns i en omarbetning av The Magican som minner om Chicago, om pianot och om värdigheten i att inte alltid tala med den mest uppskruvade målbrottsröst som står att finna.

Jag tänker på det här, jag tänker att det betyder något. Att all gammal manlighet kan spolas bort. Jag tänker på det när jag läser tidningen.
Där står det såhär:

En sexårig pojke blev knivhuggen i nacken på en förskola i Jönköpings kommun. Innan hade pojken blivit mobbad för att han bar rosa kläder och hade nagellack.