Rockens roll

I nya Sonic säger Orup en sak som jag först tänkte låta bero, men eftersom det legat och gnagt några dagar kan det inte längre stå oemotsagt. Han pratar om musik och utveckling: ”Musiken man fick i sig mellan det att man var femton och tjugofem år sitter så fruktansvärt djupt. Därefter kan man uppskatta musik på ett intellektuellt plan, visst. Men man kan aldrig älska den. Inte på det sätt man gjorde när man var tjugofem. Det är jag övertygad om.”

Well, Thomas, tala för dig själv.
Det är ju en rätt vanlig föreställning det där, att ens smak plötsligt cementeras och blir tillbakablickande när man närmar sig trettio. Att popmusik tillhör ungdomen, att man förr eller senare måste ”växa upp” och ägna sig åt viktigare saker. Har vi verkligen inte kommit längre?

Ja, om man har en förlegad syn på populärmusik (”sex, drugs & rock’n’roll”) eller en ytlig (”Idol”) så, visst, det är svårt att åldras värdigt i en sådan kontext. Och det finns många charlataner, inom media inte minst, som behandlar musik alltför lättviktigt. Men sajter som denna, där flertalet skribenter är en bra bit över tjugofem – eller trettio, för den delen – är levande argument mot Orups tes. Vi lever med musik dygnet runt, ny som gammal. Och är knappast ensamma om det.

Hur vi umgås med musik berättar mycket om våra personer. Jag var tillsammans med en tjej på gymnasiet, hon hade en morbror i Åseda utanför Växjö som hade en imponerande skivsamling, hela rum med skivor. Han var väl runt sextio år men hängde med i det mesta som var nytt och intressant. The Avalanches, som just släppt sitt fullängdsalbum, tyckte han mycket om. Något år gick vi på Acceleratorfestivalen ihop. Somliga skulle säkert tycka att han var barnslig, själv såg jag honom som inspirerande och levande just för denna oupphörliga nyfikenhet. Samtidigt var han både allmänbildad och socialt kompetent, alls ingen kufig skivbörsgubbe. Han gick bort i cancer några år senare, men jag tänker på honom fortfarande ibland som ett slags ideal: en vänlig och intelligent man som aldrig stannade upp, som lyckade behålla något slags intresse och fördomsfrihet gentemot sin omvärld hela livet. Som var lika intresserad av historia, politik och konst som den nyaste popmusiken.

I samma nummer av Sonic är Håkan Hellström inne på samma spår som Orup: ”Det finns väl viktigare grejer än musik”.

Varifrån kommer det där med åldern växande behovet att förminska vad musik är och betyder för människor? Själv blir jag nyförälskad i musik mest hela tiden. Till exempel tipsade Lisa Ehlin på Twitter nyligen om en åtta år gammal låt av japanska Asa-Chang & Junray som jag inte hört tidigare och som som faktiskt får mig att chippa lite efter andan.
Tiden stannar upp, det känns som jag hör musik för första gången, som om man aldrig hört något liknande. Det har jag nog inte heller när jag tänker efter.

När jag tror att jag är ”trött på musik” kommer det alltid en sådan här låt förr eller senare. Musik upphör aldrig att överraska, man måste bara ha ett öppet sinne.