Rock vid sidan av samtiden

»I like my rock’n’roll funky« deklarerar Prince till publiken. Det är ingen överdrift. Under kvällen har han vräkt ut skränig, stökig och tung rock som, om den inte haft just ett funkigt driv, varit ganska så outhärdlig att bevittna. Prince och hans band 3RDEYEGIRL jammar, gör instrumentala utflykter och  skapar potpurrin av bitar från hits som »Diamonds and pearls« och »Alphabet street«.

Scenografin utgörs av tre fejkade eldar och en backdrop där blommor som slår ut och en vit svan projiceras. Det är kitsch, övertungt och allt på en gång. Och Prince njuter av sig själv, av publiken och av att få spela i Stockholm på ett så gränslöst sätt att det nästan blir farsartat.

Jag tar ett steg tillbaka och funderar på hela upplevelsen. Å ena sidan är alla skrikande gnidsolon, bankande trummor och det överstyrda virtuoseriet något som passerat bäst före datum för länge sedan. De är rester på rockmusikens bakgård som det är nästintill omöjligt att hitta ett relevant format för i dag. Å andra sidan är delarna själva poängen i en show som struntar i att rätta sig efter samtidens puls.

Jag kan inte säga att jag tilltalas av det speciellt mycket. Men det är likafullt ett modigt och imponerande företag. Det är konstant hög växel, ganska kaotiskt och endast några få lugnare stunder, som »The love we make« och självklarheter som »Purple rain«. Rockmassan kan framstå som transportsträckor men Prince utstrålar så mycket energi och glädje att det väger upp avsaknaden av elektroniska ansatser.

Till slut blir hans envisa vilja att omtolka och kränga sin repertoar i en riktning inte någon är beredd på kvällens röda tråd. Men mer dans, polerade melodier och elegant tempo hade jag önskat.

Laura Mvula är Prince diametrala motsats. Den talangfulla rösten från Birmingham är lugnet själv i kvällssolen på Skeppsholmen. Uppbackad av ett utmärkt band med cello, violin, harpa och ståbas ger hon låtar från sitt debutalbum Sing to the moon. Det är återhållet, mjukt och rytmiskt.

Lauras röst är fyllig, bred och hon pendlar mellan jazziga vokaler, singer-songwriter-känsla och starkare register. Hon gör soul som förenar traditionella element med stråkdriven popmusik och en modern blick. Det blir aldrig feelgood-puttrigt eller retrotungt. Musiken balanserar hela tiden perfekt mellan det nyfiket personliga och utstuderat begåvade. Laura Mvula har publiken i sitt grepp med sitt lugn och sin precision. När sista tonen ringer ut i avslutande låten »Make me lovely« vill jag se henne igen.