Reggae Britannia

Vid sidan av post-dubsteppens knixiga rytmer har det här året hittills mest gått i baktakt för min del. Den spellista jag mest frekvent återvänder till består av skinheadsens allra mest omtyckta ska-låtar mellan 1968-1971, s0m jag samlat ihop med hjälp av Nick Knights numera klassiska ”Skinheads”. Om du också känner för att skanka loss någon gång: här är den. Rakt igenom ren musikglädje, om du frågar mig.

Och bloggen La vie sportive tipsar om att en älskvärd själ till slut har lagt upp hela den nyproducerade BBC-dokumentären ”Reggae Britannia” som ett dolt Youtube-klipp (se den innan den tas ner). Från Millie Smalls ”My boy lollipop” till Soul II Souls ”Keep on movin'” är det här är skamlöst underhållande 90 minuter som borde visas i all musikundervisning på svenska skolor.

Något som upprepas gång på gång i dokumentären är reggaens sociala betydelse som en slags protestmusik mot alla former av förtryck och diskriminering. Att spela och lyssna på jamaikansk musik var då, och är kanske fortfarande, en politisk handling. ”I play my trombon for those who cannot speak” som Rico säger. Men det förstås, sista kvarten kommer man till slut in på den mest brittiska av reggae, lovers rock, och då handlar det ju bara om pur kärlek och möjligheten till en slow dance med någon man tycker om.