R Kelly igen

Nu ikväll skulle Robert Kelly spelat på Arenan i Stockholm, som alla vet blev det inte så. Halsont, tydligen. En del spekulerade i om han joddlat sönder rösten eller utövat för mycket oralsex, TMA-Rickard gissade att han nåtts av rapporterna att publiken till 90% skulle bestå av 30-åriga vita män – säkert svårt att få inspiration till ”Pregnant” och andra snuskhits i ett sådant sammanhang. Nå, jag är kanske på många sätt ett typiskt R. Kelly-fan, men min kristna uppväxt och allt vad det inneburit för mitt vuxna liv betyder utan tvekan också enormt mycket för hur starkt berörd jag blir av Kellys religiösa gospelballader. R. Kelly sjunger i sina bästa låtar om ett tvivel och en bergfast tro som för mig är väldigt lätt att relatera till och som når långt, långt in dit ingen annan ”indiepop” når. Det här är inte musik man lyssnar på för att vara cool – att upprätthålla någon slags distans när man spelar ”3-way phone call” och ”U saved me” är faktiskt helt omöjligt. Kellys avsaknad av just distans är också hans största styrka (och svaghet).

I den mig veterligen ej utgivna operaversionen av ”I believe I can fly” knackar R. Kelly på himmelens port men släpps inte in förrän hans tro är tillräckligt stark. Kells spelar sig själv och Gud fader allsmäktig, Kelly Price hans mamma. Det är ett minidrama på tio minuter och, om man lyckas hålla sin cynism på avstånd, en storartad musikupplevelse av det ovanligare slaget.