Ockult dub

Om 2010 till stor del handlade om ockultism och svärta, var Demdike Stare en av de som bröt sig in i mörkret och gjorde det lite rikare.

Miles Whittaker och Sean Canty i duon från Manchester har känt varandra nästan lika länge som de samlat på skivor. Den förra har tidigare gett ut dubdoftande musik under namnet MLZ och ingår även i elektronikabandet Pendle Coven. Den senare är en av entusiasterna bakom återutgivningsetiketten Finders Keepers. Med Demdike Stare förenar man ett intresse för gamla skräckfilmssoundtracks, analoga ljud, musik från Mellanöstern, slagverk och udda biblioteksskivor, och klär det i en ockult kappa (med namnet taget från en omtalad häxa från Lancashire).

Ut kommer en musik som är organisk, fylld med rymd, och som lika mycket tangerar mörk ambient och Basic Channel, som angränsar till något mer svårdefinierat och otuggat. I många stunder är det bara ett intimt möte mellan två skiventusiaster som är befriat från alla ansträngningar om att vara nyskapande, och som just därför resulterar i en sådan bländande och rik ljudvärld. I en intervju i Factmag från i våras beskriver de sig själva som “Specific moments of space and time derived from vinyl records, signposts to our tastes in music and film.” Men jag skulle också vilja framhålla den smältdegel av olika uttryck som Demdike Stare är, och som man gör till något som lever av egen kraft, oberoende av ockultism och tröttsamt mörker.

Snart släpps de tre vinylalbum som Demdike Stare gav ut under 2010 – ”Forest of evil”, ”Liberation through hearing” och ”Voices of dust” – som en trippel-cd med ett gäng bonusspår under namnet ”Tryptych”, på engelska Modern Love. Men även duons album ”Symbiosis” från 2009 är väl värd att ägna sin totala uppmärksamhet åt. I väntan på vilken väg Miles Whittaker och Sean Canty kommer att ta härnäst.