Pan Sonic vs Fuck Buttons

Då det börjar dra ihop sig till att sammanfatta musikåret (varför har musikskribenter blivit slavar under detta plågsamt förutsägbara och plikttrogna ältande. Och vad tillför det journalistiken egentligen? Nåja, det är en annan diskussion), och en viss elektronika-duo från Bristol med största sannolikhet kommer att figurera på var och varannan lista, upplystes jag nyligen om en annan elektronisk kombo som jag nästan glömt: Pan Sonic.

Duon är inte bara Finlands allra finaste oljudsexport, utan kan också – om man vill – ses som något av Fuck Buttons högljudda och mer experimentella storebrorsa. Mika Vainio och Ilpo Väisänen har släppt ljudskapelser, både i det distade och mer försiktiga registret, sedan mitten av 90-talet. Allt är inte bra, men när finnarna levererar gör de det en masse.

Lyssna bara på albumet ”Katodivaihe/Cathodephase” från 2007 och ni fattar vad jag menar. Kaskader av vitt oljud varvas med mer konkreta övningar och tassande elektronika som är vacker i all sin enkelhet. Allra finast blir det i ”Hinaaja” där en hotfull och hamrande oljudsvägg antar proportioner av överjordisk kraft – helt i nivå med Fuck Buttons ”Surf solar”.

Och live ska Pan Sonic vara något i hästväg. Eller vad sägs om nedanstående totalkross på Decibelio-festivalen i Madrid 2006? Finsk galenskap lika vacker som en Aki Kaurismäki-film.

Nytt album med Pan Sonic kommer i januari nästa år på Blast First Petite. Inte missa.