På återseende David

»Pushing through the market square, so many mothers sighing
News had just come over, we had five years left to cry in
News guy wept and told us, earth was really dying«

»Det är så här popmusik låter. Det är så här en rockstjärna ser ut.« Jag minns inte allt som for genom mitt 12-åriga huvud efter att tryckt in albumet Ziggy Stardust i skivspelaren för första gången men jag vet att jag tänkte just så när inledningen till »Five Years« tog vid.

Jag står fortfarande fast vid den åsikten.

Alla idéer som jag (och många med mig) har om popmusik är på ett eller annat sätt formulerade utifrån David Bowie. Något att basera sin identitet – för att inte tala om garderob – på. Något sexigt och svängigt. Något större än livet själv. Något som vägrar att stå stilla.

I musikhistoriens vidsträckta panorama syns David Bowies skepnad oftare än någon annan. Alltid förbytt, aldrig likadan. Från södra Londons skevaste utomjording till soulboyen i perfekt morotsfärgad hårhjälm vidare till The Thin White Duke. Och på varje ny gestalt gick det tio nya musikaliska uttryck, nästan samtliga långt före sin egen tid. Så fortsätter det till synes i all evighet.

Men evigheten tog slut i morse. Så kändes det i alla fall när jag sömndrucket möttes av nyheten att David Robert Haywood Jones inte längre finns med oss. »News guy wept and told us, earth was really dying«.

Det är fortfarande märkligt att ta in. Hur hejdar man en ostoppbar kraft? Sedan slutet av 1960-talet rörde han sig obevekligt framåt med blicken fäst vid horisonten. Att han alldeles nyss fyllde 69 år ändrade ingenting på den saken. Så sent som i lördags lät jag de spattiga frijazzsaxofonerna från det senaste album Blackstar dundra så högt att grannarna intill desperat bankade i väggarna.

Jag tror David Bowie hade sett det som ett väldigt fint betyg. Han älskade att förvirra, det var vår skyldighet och plikt att försöka hänga med så gott vi kunde. Och när vi hann ifatt var han redan upptagen med att dekonstruera bilden. Det var dags att rusa vidare mot nästa platå.

Den lärdomen och hans gudabenådade röst var det viktigaste han gav musikhistorien.

Ändå är jag inte alls säker att detta är slutet. Precis som hans karaktärer Major Tom, Thomas Jerome Newton eller Ziggy Stardust är allt upplagt för att han återigen ska kraschlanda här igen vilken dag som helst. Givetvis i en ny skepnad.

Fast jag ska sluta spekulera. Vi har ju alla lärt oss att det är lönlöst.

Ha det bra så länge, David.