Om Unit: Poetiskt mörker

I sin text »Manifest för en dummare dansmusik« i Arbetaren skriver Fredrik Edin att dansmusik inte bör vara intelligent. Dansmusik ska kännas i brösten och skrevet – den ska vara korkad, inte tala till hjärnan. Som avskräckande exempel nämner han begreppet IDM, »intelligent dance music«, och producenten LTJ Bukem. I början av 90-talet omvandlade LTJ Bukem musikstilen drum’n’bass till något mjukt och tillgängligt. Det skitiga och hårda byttes ut mot influenser av fusionjazz, atmosfäriska ljud och flum. Enligt Edin bidrog Bukem därmed till att gentrifiera en hel genre.

Jag håller delvis med. Det är problematiskt när något fysiskt intellektualiseras och anpassas. Men jag är inte helt på Fredriks sida.

På årets Unsound-festival i Krakow, en av europas främsta musikhändelser för dansmusik och ny elektronisk musik, var det inte i första hand de artister som vräkte på med mest energi som gjorde starkast intryck. Ett band som King Midas Sound hade till exempel en ljudvolym i nivå med en raketmotor och överöste publiken med stenhårda beats. Men det dränkte mycket av musikens nyanser och Kiki Hitomis sång, hur mycket jag än älskar London-trion.

Istället var det de artister som lyckades kombinera det dansanta och intensiva med det avvägda som imponerade mest. Som Forest Swords urtida och skiftande elektronika ackompanjerad av fantastiska visuals. Eller Stellar Om Sources spattiga och täta maskinella rytmer. Eller Porter Ricks techno där ljudsjoken drevs fram av en bultande bas som växte i styrka under spelningen.

Gemensamt för dessa tre artister var att deras musik på Unsound framstod som en spegelbild av tankekraften bakom den. Ljudet av hjärnor som brottas med att genomföra idéer och att ta andra vägar än den enkla. Och hur viljan i att göra det också bidrar till något fysiskt och levande i resultatet – när idéerna förverkligas. Tänkande musik med kroppslig botten.

Nu sitter jag här med Om Units debutalbum Threads och slås av samma sak, trots att musiken inte har speciellt mycket gemensamt med nämnda artister.

Bakom Om Unit finns Londonbon Jim Coles. I början av sin musikaliska bana var han verksam inom turntablist-scenen och producerade alternativ hiphop som 2tall. För några år sedan bytte han inriktning, tog namnet Om Unit och gjorde en omtalad remix av Jokers låt »Digidesign«. Sedan dess har han gjort flera remixer, släppt EP:s på etiketter som All City Records, Civil Music och Goldies Metalheadz samt startat egna bolaget Cosmic Bridge.

Han har samarbetat med Travis Stewart från Machinedrum i Dream Continuum, ett projekt som går ut på att hitta beröringspunkter mellan 90-talets brittiska jungle och Chicago footworkgenren (resultatet kan höras på förra årets Reworkz E.P.). Samma idé har Jim Coles även utforskat under namnet Philip D. Kick.

Som Om Unit gör Jim musik i en något lägre hastighet. Ena stunden går den i ett makligt tempo på 90-100 bpm, i nästa stund höjs takten några snäpp. Men över lag har musiken en relativt långsam puls. Den är full av rymd och luft, det är synthmattor och ljud med mycket eko, ibland kryddat med röstsamplingar och slagverk. Den har även tydliga drag av dubstep med en wobblande och fet bas som dyker upp här och där.

På Threads samlas dessa uttryck. Men jämfört med de föregående singlarna och EP-skivorna, som under stundom varit något anonyma, finns här en annan direkthet och skärpa. Dels i produktionen, soundet är snyggt och fläskigt. Hela ljudbilden är som ett enda stort varmt ekorum. Och dels genom albumets gästvokalister. Röster som amerikanska Gone The Hero, MC Jabu från Young Echo-kollektivet och den brittiska poeten Charlie Dark anger en urban nerv som fördjupar perspektivet. Och på låten »The silence« sjunger den engelska soulartisten Jinadu innerligt över ett långsamt beat och en vemodig melodislinga.

Det är en fantastisk ballad som passar in i en tidsanda lika mycket som får en att lyssna noga. Det är en låt som sätter tonen för albumet och som gör att de delar som på papperet är tveksamma smälter in i en helhet. För här finns en flera drag av den jungle (en musik som Jim Coles växt upp med och älskar) och framför allt drum’n’bass som under 90-talet hängav sig åt atmosfär och svävande synthar. Här finns både ljud av åska och regn, svävande intros och låttitlar som »Healing rain« och »Deep sea pyramid«. Och vissa spår är på gränsen till att ligga för nära förlagan, som »Reverse logic«.

Men här finns också ett rytmiskt 90-talsdriv och ett mörker som har mer gemensamt med ett samtida elektroniskt sound. En slags dämpad och poetisk laddning som drar åt Burial ibland och i andra fall släpar sig framåt med tunga hiphop-beats. Det understryker ett verk av en producent som vill något större än att visa hur trogen han är sina förebilder.

Den brittiska dansmusiken har blickat tillbaka mot 90-talet den senaste tiden. Det har inte alltid inneburit något positivt. Men i Om Units fall är det så.

För Threads är inte korkad och kompromisslös skrevmusik. Det är inte heller ett överanalytiskt verk utan ruffiga kanter. Det är musik för ett uppgivet 10-tal byggt på lika delar känsla och tanke.

Threads släpps den 28 oktober på Civil Music.