Nasum: Ett fullmatat avsked

Nasum är borta. Bandet som i slutet av 90-talet ruskade om Sveriges metalscen med en högexplosiv form av grindcore, avrundade sin avskedsturné på Debaser Medis i Stockholm i helgen.

Jag köpte de båda albumen Inhale/Exhale och Human 2.0 när de kom och lyssnade på dem intensivt. Sedan var jag ifrån Nasum under en period, för att i slutet av 2004 återknyta till bandet. Då med anledning av det tragiska beskedet att gitarristen och sångaren Mieszko Talarczyk var en av de saknade och sedermera döda i tsunamikatastrofen i Sydostasien. Svensk metal hade förlorat en nyckelfigur. Nasum upphörde strax därefter.

Att bandet i år tagit upp taktpinnen igen markerar att det är 20 år sedan starten, och är framför allt ett sista avsked till fansen och till Mieszko.

När jag började lyssna på Nasum var det aggressiviteten, det tajta framförandet och den totala attacken som jag fastnade för. Musiken förenade rens från crustpunk och perfektion från grindcore med dödsmetallens tyngd. Det var brutalt och mer anarkistiskt i formen än mycket av det sena 90- och tidiga 00-talets black- och dödsmetal. Och det var framför allt få, om ens några, andhämtningspauser. Krass musik kastad i ens ansikte.

Just så är det att se Nasum under avskedskvällen. I början står jag och gungar med till tempot och frenesin. Men snart är jag fastnaglad i golvet och får allt larm och grindsmatter riktat rakt in i kroppen. Det är alla de kvaliteter som en bra metalkonsert ska ha: VOLYM (det var så länge sedan jag upplevde det i en lokal med livemusik), kaotisk inramning (knökfullt, moshpits) och ett band som vräker ur sig varenda ton. Anders Jakobson bakom trummorna är bländande och hamrar på ursinnigt. Samma engagemang uppvisar strängansvariga Jesper Liveröd (bas), Jon Lindqvist (gitarr) och Urban Skytt (gitarr). Och inlånade sångaren Keijo Niinimaa från finska Rotten Sound sköter sin uppgift fokuserat och mycket bra.

Personliga favoriter som »Time to act!« och »Corrosion« avlöses av låtar från de två sista skivorna Helvete och Shift i en mastig repertoar. Det är egentligen ett och samma tonläge rakt igenom – metal i fullmatad och maxad form som fyller ut varenda vibration i luften. Men det är själva matandet som är kärnan i Nasums musik. Och som de har fyllt med mening och innehåll under hela sin karriär.

Kvällen därpå sitter jag och tittar på partiledardebatten i Svt:s Agenda. Hade Nasum fått välja vinjett till programmet är jag säker på att de valt följande 18 sekunder.

»Varför lägga all sin energi på ingenting?
Lägg om kursen du hinner än!
Varför ödsla tid och energi på idioti?
Lägg om kursen, du hinner än!
Lägg om kursen, jag tror du hinner än!«
(M. Talarczyk)

Tack för allt, Mieszko och Nasum.