När du trodde att allt var lugnt

Den här hösten försöker jag leva efter Flauberts ord: ”Be regular and orderly in your life, so that you may be violent and original in your work”. Så jag skriver om kvällarna – men det återkommer vi till.

Men jag vill inte lämna er helt i sticket. Så jag lånade den här av Hanna, bara som en förevändning för att ytterligare en gång mästra er i vad som är den här veckans bästa kultur. Och förstås, bara för att mitt grandiosa ego inte tvivlar på att ni verkligen, verkligen vill veta:

Jag längtar efter:
Vitt bröd stekt i smör. Att läsa My rugged 211. Att vakna med någon utan att det känns som att insidan av bröstet har fyllts av gammal, hård asfalt.  En  publicering. Att bli klar med listan över årets bästa musik. Framtiden.

Jag är ledsen över:
Att inte tillräckligt många laddat ned den här. Att jag inte säger det jag vill säga (det går väldigt många ord på att berätta sådant jag inte vill säga eller redan har sagt). Att jag tvivlar för mycket på personer som jag inte borde tvivla på. Min OCD, numera ett avlägset spöke som rasslar i mörkret. Att jag inte vågar gå själv om nätterna. En person som nog försvinner snart.

Jag äter helst:
Vinäger, friterad fisk och potatis i påse.

Jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning:
När jag slutar att skriva.

Det finaste jag vet är:
Jag försöker undvika det ordet. Idag: Ennio Morricone – Amore come dolore (Needs Remix). Jag vet inte annars. Jag tycker om min familj och mina vänner, min garderob och musiken. Jag är en enkel man på så sätt.

Jag läser:
Inger Christensens ”Azorno”, The Clash-biografin, Martina Bonniers ”Obssession” och – ursäkta den här lätta – Tomas Tranströmers ”Samlade dikter”. Det var den första diktsamling jag fick, av mamma efter en bokrea. Och tidningar om arkitektur av den enkla anledningen att jag inte kan något alls om arkitektur. Jag läser alltid tre, fyra böcker samtidigt. Det går förstås hysteriskt långsamt.

Jag är galet stressad över:
Att ni inte älskar mig. Att jag inte visar mina närmaste att jag älskar dem tillräckligt. Samt – frågan om jag har ärvt min pappas anlag för tandlossning och stora hattar eller inte.

Jag lyssnar helst på:
Stress ”Tysta ner”, Sylvesters” I (who have nothing)”, ”a Northern Soul reworking of 5.30 Plane by The Supremes, sung by Jean Terrell and taken from the 1972 LP The Supremes Produced And Arranged By Jimmy Webb”, Demdike Stare, ”White Nile” med Phil Cohran, ASAP Rocky-mixtapet, remixalbumet av King Midas Sound, Sepalcure-albumet, R&S-samlingen och, fortfarande, exakt allting med Rhythm & Sound.

 

 

 

 

Jag drömmer om:

Det helt ärliga svaret? Bara att bli en lite bättre journalist. Och, möjligen, älskare.

Jag blir nostalgisk av:
SMS som du tror att jag har raderat.

9. John 2 by whitelabelstolenvoices