Mjuka värden

Rei Kawakubo, grundare och chefsdesigner på japanska Comme Des Garçons, har en gång sagt att hennes kläder ska vara som presenter till sig själv. En gång gjorde hon en kollektion där plaggen slog ut likt rosenbuskar. Det roligaste Rei Kawakubu vet är att se människor som trillar.

Trots att hon flera gånger varit arg på sin samtid – som när hon gjorde en tröja med tre ärmar i frustration mot kroppsideal – är det bilden av Kawakubo som fnissar åt Helan och Halvan som jag bär med mig.

Traditionellt har mjuka värden sällan värderats högt, vare sig inom musik eller mode. Det är alltid lättast att ställa reglagen på elva. Hur mycket jag än uppskattar ett album som “Transilvanian hunger” av det norska black metal-bandet Darkthrone är det svårt att komma runt det faktumet att det här inte är mitt. Kommer aldrig tycka det är hett med ondska.

Att bläddra i boken “Blod eld död – en svensk metalhistoria” är att balansera mellan två ytterligheter. Här finns män, för det är mest killar, som tycker om sina strängar och förstärkare. Men här finns också de som faktiskt på riktigt hatar sin omvärld (Watains Erik Danielson hatar till exempel judar för att de sysslar med “vit magi”). Hela tiden känns det som att de medverkande tar den absolut enklaste utvägen.

I boken “On kindness” från 2009 skriver historikern Barbara Taylor och psykoanalytikern Adam Philips om hur snällhet blivit vår tids sista tabu – inte sex, våld eller pengar. Snällhet. Vi ska inte längre betala för vårt gemensamma, vi ska inte längre ta hänsyn till den som känner sig kränkt eller utanför. Det enda som vi ska ta hänsyn till är vår rätt att fortsätta bete oss på just det sätt som en gång kränkte en annan person. Att aldrig förlåta dem som gör oss illa, det blir förstås enklast så. Eller bara att vägra kalla chokladbollar för chokladbollar. Snällhet är som snö, det gör allting lite vackrare.

Varje gång vi tar hänsyn till någonting annat än oss själva tar vi risker. Positioner riskeras på ett sätt som aldrig görs när vi bara ser till våra egna intressen. Då är det lätt att överge värme och omtanke för något annat. För egoism eller bara “rationalism”. Så görs medkänsla till något luddigt nostalgiskt som hör barndomen till. Det går att knulla utan att ge ifrån sig en millimeter av sitt eget jag. Men det är mycket svårare att vara snäll utan att på samma gång ge ifrån sig någonting eller att ge upp något annat. Som stolthet, till exempel.

“Det gör ont att gå genom väggar, man blir sjuk av det, men det är nödvändigt” som Tomas Tranströmer uttryckte saken i ett annat sammanhang.

Det är därför jag väljer den Los Angeles-baserade soulsångaren Sam Salter framför Darkthrone. Mörkret behöver inte uppmuntras, det har som bekant länge gått vid vår sida.

Jag hittade till Sam Salter genom Kornél Kovács och skivbolaget Studio Barnhus purfärska singel “Down since 92”. Låten samplar “Once my shit”, som föregick Salters aldrig utgivna album “The little black book” från år 2000.

Studio Barnhus framstår mer och mer som landets bästa skivbolag. Kovács lånar melodin till “Once my shit” för att med rödfärg spraya ned Stockholmsklubben Marie Leveaus väggar med Salters text. “You hate me, I hate you, you love me, I love you”. Men ingen som hör låten kan tro att Sam Salter hatar någon, minst av allt den person som texten adresserar.

Salters “Once my shit” låter utmärkt. Detsamma gäller debutalbumet “It’s on tonight”, som närmast verkar vara doppat i trögflytande honung. Förstås – Babyface är ju inblandad. Spår som “Give me my baby”, “Everytime a car drives by” och “Your face” tar alla sats mot det som finns på andra sidan väggen.

Det är lätt att fortsätta hata det eller den du en gång sagt att du hatar, bara av gammal vana. Det är svårare att säga “du, det gör ingenting. Kom hit”. Att inte måla världen i blod, eld, död.

På andra sidan av “Down since 92” ligger ett annat spår. Det är oklart vem artisten är, men det står att hen heter HNNY. Det är nog meningen att det hela ska vara hemligt.

Och det gör ont att gå genom väggar. Men efter tre minuter och femtio sekunder kommer HNNY ut på andra sidan väggen, den öppnas med ett brak, när en av årets housesinglar blommar ut i Mariah Careys bästa ballad. Det är full snöstorm utanför.

“I want to know what love is” sjunger hon bland snöflingorna. ”I want you to show me”.