Mission Of Burma: Glöm allt du lärt dig!

”Our intent, I don’t think, was to make people work, but that’s the way it came out.”

I musikjournalisten Michael Azerrads hyllade bok ”Our band could be your life” (2001), om den amerikanska undergroundscenen mellan åren 1981-1991, förklarar Mission Of Burmas trummis Peter Prescott hur hans band uppfattas av sin samtid. Mission Of Burmas filosofi är att hålla sig till enkla och avskalade riff och takter men att försöka göra mer än vad som är möjligt med dem. Målet är inte att publiken ska pressas, men resultatet blir ändå det.

När jag lyssnar på Mission Of Burmas nya album ”Unsound” som släpptes nu i juli, är det samma filosofi som genomsyrar musiken. Låtarna är inga långa excesser utan förhållandevis korta och kompakta sånger i stark rörelse. De baxar sig fram, vräker ut ljud och slamrigt innehåll som är jobbigt att ta emot om man inte är redo.

Det är som ett arbete, oavsett om det är kroppsarbete eller att sortera dokument och information på en dator – gör man det bra belönas man. Och som i de flesta fall där arbetet ligger nära ens personliga övertygelse så handlar det om mer än bara lön. I Mission Of Burmas fall är det harmonier och disharmonier, skev och vacker popmusik och en obändig tro på sin egenhet. För mig har bandets relevans bara växt sedan återföreningen 2002, efter nästan 20 års uppehåll.

Mission Of Burma bildas i Boston 1979 av gitarristen Roger Miller och basisten Clint Conley. Strax ansluter Peter Prescott och Martin Swope, den senare en mytomspunnen figur som rattar bandets ljud under livespelningarna och bidrar med manipulerade ljud och tape-loopar i musiken. Inspirerade av Pere Ubu, avant-gardekompositörer som John Cage, no wave och tidig punk skapar kvartetten en musik som i första hand tilltalar kritikerna. Och så småningom även publiken.

Men efter ett par singlar, ett pärlband av starka låtar (”Academy fight song”, ”Peking spring”, ”That’s when I reach for my revolver”, ”Fame and fortune”, ”This is not a photograph”, o.s.v) och ett fantastiskt album – ”Vs.” – är allt över. Roger Miller, som sedan tidigare har problem med hörseln, utvecklar tinnitus, mycket på grund av Mission Of Burmas höga ljudvolym live. Bandet har kämpat med att nå ut till en bredare publik, men både lokalt och framför allt i andra delar av USA är det motigt. 1983 kastas handduken in.

I ”Our band could be your life” menar Michael Azerrad att Mission Of Burmas enda problem är dålig tajming. Bandet är helt enkelt för tidigt ute. Det nätverk som några år senare utvecklas från underjorden och som många mindre band tar hjälp av, finns inte vid tidpunkten. Spelställena är få, radiostationerna och tidningarna lätträknade och de nischade butikerna inte speciellt många. Hade bandet dykt upp några år senare hade genomslaget blivit ett annat.

Men den korta karriären gör Mission Of Burma omtalade och snart sjunker det in vilken betydelse Bostonkvartetten har för den amerikanska indiescenen. Sonic Youth, Pixies, Fugazi och Yo La Tengo är bara några av de grupper som står i skuld till bandet. Och Moby, som gör en både hatad och älskad cover av ”That’s when I reach for my revolver” 1996, för tillsammans med R.E.M och Nirvana upp Mission Of Burmas betydelse på arenanivå.

2002 sker så återföreningen. Det som först är tänkt att bli några spelningar mynnar ut i ett album och sedan har det fortsatt. Taktpinnen tas upp precis där det slutar. Det är som att det starka och unika i musiken har konserverats under 19 år – det låter lika färskt och oefterhärmligt som under 80-talet. Det är relevant och omskakande rock. Nu med mer tyngd och inte lika stora refränger och renodlade melodier. Men nästan ännu mer oförutsägbart. Man lyssnar, undrar vad som händer och lyssnar igen.

Och så belöningen: harmonierna och den popkänsla som ligger latent under allt larm och sticker fram i korta klara passager och gör allt meningsfullt.

Albumen ”ONoffON”, ”The Obliterati” och ”The sound, the speed, the light” som alla släpps efter återföreningen, är starka. ”Unsound” är ännu ett sådant. Mycket av behållningen finns i det musikaliska samspelet mellan de tre medlemmarna (Martin Swope är inte med sedan återföreningen, istället sköter Bob Weston från Shellac ljudmanipuleringen).

Clint Conleys spänstiga basgångar och Roger Millers okontrollerade gitarr som flyger runt i rummet utan att man har en chans att fånga den. Och Peter Prescott som till och från är så anarkistisk och skiftande i sitt spel att han påminner om Elvin Jones i Coltranes klassiska kvartett. Det är tre individer som hittar varandra genom att hela tiden kasta sig in i nya situationer och kreativa sammanhang.

Men Mission Of Burmas främsta styrka är bandets hållning. Redan i ett tidigt skede förkastar man rigida kategoriseringar och rock- och popmusikens mallar för hur musik ska skapas. I den tidiga låten ”Max Ernst”, om en av pionjärerna inom konströrelserna dadaism och surrealism, finns något av en programförklaring. Den tyska konstnären omnämns som en person som många inte gillar på grund av att han är så irrationell i sin konst. Men efter en motig början av sitt konstnärsskap blir han så småningom accepterad. Mission Of Burmas karriär har haft samma utveckling.

Och i ”Opener”, det sista spåret på ”Unsound”, som i största delen är instrumental, återkopplar bandet till det irrationella. Låten avrundas med orden: ”Forget what you know! Forget what you know! Forget what you know!”

Det står i samklang med dadaismen och surrealismens förkastande av logik och rationalitet och upphöjande av det oväntade och intuitiva. Fast omformulerat i Mission Of Burmas filosofi som bygger på att riva ned och bygga upp:

Glöm allt du lärt dig! Rensa ut allt och börja om på något nytt! Arbeta och gå in i det så mycket du kan. Och gå längre än vad du tror att du klarar av.

Lyssna på ”Unsound” nedan.

Dokumentären ”Not a photograph” om Mission Of Burmas återförening finns även i sin helhet på Youtube.

Peter Prescott, liksom Roger Miller, fortsatte med musiken efter Mission Of Burmas första fas. Prescott bildade bland annat Volcano Suns, vars debutalbum ”The bright orange years” (1985), är bandets främsta skiva.