Matthew E. White: Stor kärlek

Matthew E. White har ett band som är ivrigt. Det är musiker som gillar sina instrument. De spelar intensivt och mycket. De vill visa att de brinner för det de håller på med. De gör långa liveversioner av låtarna från albumet Big inner och vet inte riktigt när de ska sluta. Det skaver och kränger.

Ibland är det som att bevittna ett pubband som blivit uppkastade på en stor scen. De spelar som om konserten var deras enda chans i strålkastarljuset.

Samtidigt finns det inget plikttroget över framförandet. Inget rutinmässigt harvande. Bandet får – för det mesta – feeling på ett bra sätt. Och de kan spela.

Matthew E. White själv är ödmjuk. Han kan inte riktigt greppa den snabba framgång som han fått. Han tycker det är både märkligt och fantastiskt att den svenska publiken fattat tycke för honom – en enkel kille från Richmond, Virginia. Att han nu befinner sig i Stockholm, i en fullsatt konsertlokal drygt ett år efter att debutalbumet Big inner släpptes i USA har han svårt att förstå. Han är nästan överdrivet tacksam över publikens respons på Debaser Strand.

Men den kärlek han får är befogad.

Matthew E. White har ett lugn som gör att konserten får en riktning och mening. Han tar ned energinivån när det behövs och skapar dynamik och andrum. I ena stunden är han en försiktig singer-songwriter som sjunger soul, i den andra en stark frontfigur som manar på sitt band med gospeldriv. Han växlar mellan lägena på det självklara sätt som utmärker Big inner. Hela tiden med bibehållet lugn.

»One of these days« tassar fram på lätta fötter. »Big love« börjar med ett tungt groove och övergår i ett smakfullt och febrigt funkparti. Nya låten »Human style« lunkar fram i trevlig Marvin Gaye-anda.

Repertoaren blandas upp av en cover av Randy Newmans »Sail away«. En låt som föregås av en historia om när Matthew E. White letade upp sin idols hus i Los Angeles bara för att mötas av Newmans hushållerska som meddelade att han inte var hemma. Liksom Newman har Matthew E. White ett uttryck som är förenat med mycket tradition. Men han hittar egna vägar i det.

När kvällen avrundas med »Gone away« och raderna »he will tear your kingdom down« har Matthew E. White fått de flesta i lokalen att släppa sina känslospärrar.