Massivt, Anna von Hausswolff!

Man skulle inte kunna kalla Anna von Hausswolffs uppträdande på Babel i Malmö för publikfrieri. Kvällen präglas av hårda ljudväggar och rikligt med såväl rök som strobeaktigt scenljus. Musiken skapar ett ödesmättat muller som många gånger är direkt fysiskt krävande att ta del av. Konserten känns i kropp och benmärg.

Men så har Anna von Hausswolff aldrig varit en artist som stryker lyssnare och publik medhårs. Hon har aldrig tagit enkla vägar i sin musik. När hon öppnat dörrarna till sin värld har det varit en utmaning att möta den. Som att kliva in i en parallell dimension där Annas sång och starka melodier varit en slags fristad. Och samtidigt ett sökande efter något tidlöst och existentiellt i motsats till nutidens slit och brist på eftertanke.

I början hade detta sökande en mer avskalad och akustisk musikalisk form. Den blev sedan mer orgelbaserad, för att på Anna von Hausswolffs senaste skiva The Miraculous bäras fram av gitarrer och rocktyngd. Och det märks på Babel.

Anna von Hausswolffs band med två gitarrister (Karl Vento och Joel Fabiansson), en trummis (Ulrik Ording) och en keyboardist (Filip Leyman) sätter ramen för kvällen, med Anna som självklart centrum. Sittandes på ett litet podium med sin synth blir hon något av en kantor som leder en kraftfull mässa. Hon och bandet är i perfekt harmoni och får musiken att explodera gång på gång under kvällen.

Nya låtar som »Discovery« och »The hope only of empty men« imponerar med episk storslagenhet. »Deathbed« från andra albumet Ceremony är ett långt och stämningsskapande nummer som växer för varje minut. Och »Evocation«, en av många höjdpunkter på The Miraculous, vräker ut en mullrande matta över publiken innan den övergår i ett improvisationsartat parti (med triangel!) som är helt fantastiskt.

Anna von Hausswolff lever sig med i varje ton och ackord. Hon hamrar på sin synth, headbangar och vaggar med i musiken. Hon är manisk bakom bakom tangenterna och bygger tillsammans med bandet upp translika tillstånd under konserten. Det är förlösande och får publiken i den fullsatta lokalen att lika andäktigt som hängivet följa det som händer på scenen.

I näst sista låten »Stranger« skiftar tonläget. Låtens akustiska prägel ger lite luft och lugn. Anna kliver ned från sitt podium och går runt på scenen och sjunger. Hon rör sig försiktigt, som för att låta oss andas lite.

Detta för att sedan bjuda på »Come wander with me/Deliverance«, en knappt elva minuter lång ljudupplevelse. Ett kontrollerat kaos med oljud, gitarrer och en hamrande tyngd där Annas röst drar allt framåt. Det är som att befinna sig i en undervattensström där olika krafter rycker i en men där man till slut kommer upp till ytan.

En starkare final på en konsert var det länge sedan jag. Men så är Anna von Hausswolff en artist vars obändiga vilja och musikaliska sinne få andra svenska artister kan mäta sig med i dag.