Malcolm McLaren

Punkentreprenören Malcolm McLaren gick bort i cancer i torsdags. Jag ska inte ljuga ihop någon historia om hur mycket McLaren betytt för mig, och även om han onekligen var en viktig arkitekt bakom den (engelska) punkvågen blev ju hela den där stilen snabbt en parodi på sig själv. Och lyssnar någon verkligen på Sex Pistols idag? Men McLaren var samtidigt avgjort underhållande, ibland briljant, i sina självsäkra utläggningar, och jag kommer också att tänka på en t-shirt som han lät trycka upp till sin klädbutik Sex i London. En väldigt simpel sådan, helvit med två textspalter. Rubriken på den vänstra spalten: ”loves”. Här placerade McLaren sådant han tyckte stod för något nytt, spännande, ungdomligt. Och, lika viktigt, på den högra spalten: ”hates”. Där återfanns sådant han förkastade, det han såg som förlegat, konservativt, trist. Den engelska punken var ju lika mycket ett omfamnande av Johnny Ramones gitarrmangel, DIY-estetik och jamaicansk musik som två fingrar upp i luften mot allt man tog avstånd ifrån. Denna t-shirt sålde som smör i London i mitten av sjuttiotalet och kan väl idag också betraktas som rockjournalistik i sin allra renaste och mest effektiva form. Vad man avskyr säger ju lika mycket om en person som vad han eller hon håller närmast hjärtat. McLaren insåg onekligen detta.