Ljudet av naturens råhet

Ett uppror mot en diktator som slås ned brutalt och som resulterar i en militär operation med stridsflyg. En jordbävning som framkallar en tsunami som ödelägger stora landområden, orsakar kärnkraftsolyckor och dödar över 10 000 människor. Världsläget må vara dystert och skakigt. Men för Ben Frost torde det rådande tillståndet vara något av en intressant bekräftelse på det tema han uppehållit sig kring den senaste tiden; vår fascination för människans destruktiva sidor och framför allt naturens obevekliga kraft och råhet.

På senaste skivan ”By the throat” från 2009 har den Australienbördiga producenten, som bor på Island, inkluderat ljud från späckhuggare, prytt omslaget med vargar och strävat efter att skapa något som han själv skulle kunna bli skrämd av. Albumet är, om inte isande, så åtminstone ett mästerligt stycke av sporadiska noiseattacker, drones, moderna klassiska stråk och animaliska ljud. Det är ett av de mest fulländande mötena mellan en elektronisk och en akustisk – för att inte säga primal – ljudvärld som gjorts på senare år. Och en hel del beror på Ben Frosts eget ointresse och förkastande av retroströmningarna inom den elektroniska musiken: ”There is simply more honesty and more power in the tone produced by the snarl of a lion than by the same tone performed on a bass synth”, som han uttrycker det i en intervju i webbmagasinet Culturebully.

Ben Frosts musik är vacker, gripande och påträngande på samma gång. Den kan börja försiktigt och smekande men slutar inte sällan med att man befinner sig mitt i en storm av ljud som omsluter en som en vindtrumma av massiv ambient. På Frosts hemsida visas bilder från djurriket; en markattapa i bur som hotfullt visar tänderna, gamar som äter av ett djurkadaver, ett lejon som biter sig fast i ett kreatur, en uggla som precis ska sätta klorna i en liten mus. Men också bilder på två brottare som slår varandra blodiga med lysrör, ett stridsplan av Stealthmodell som släpper en last med bomber, en bilist som mejar ned en grupp tävlingscyklister och en annan bilist som krockat med en häst. Situationer där instinkter och rovdrifter lett till olika utgångar. Bilder som berättar en del om vad Ben Frost vill utforska med sin musik.

I en intervju i Resident Advisor från förra året berättar han om hur det isländska landskapet också är en betydande inspiration. En tid innan intervjun hade en vulkan fått ett utbrott (Eyjafjallajökull?), och en kväll hade Frost gått upp till kanten av vulkanen för att bevittna utbrottet på riktigt nära håll: ”…watching the lava spitting out in deep glowing red against the clouds—I was genuinely filled with fear, and it was a real fear, not rooted in politics, or faith, or some kind of logical analytical fear. It was a fear that predates modern man. There was actually nothing to think about.”

Det är stora grundläggande svängningar. I någon annans händer hade det lätt kunnat bli schablonartat, övertungt, fyrkantigt. Men Ben Frost har en unik förmåga att omsätta det i något som är lika överväldigande basalt som påfallande icke-traditionellt och nyansrikt. Det är ambientmusik som ger en bild av evigheten som om vi redan trätt in i den.

Senare i år släpps ett nytt samarbete mellan Ben Frost och kompositören Daníel Bjarnason och Sinfonietta Cracovia från Krakow, albumet ”We don’t need other worlds. We need mirrors: Music for Solaris”. En skiva som markerar 50-årsjubiléet av den berömda sci-fi-romanen som Tarkovskij sedermera filmatiserade.
I Fact Mag berättar Frost om arbetet, som utgick ifrån hans missnöje med Eduard Artemievs soundtrack till filmen. En filmmusik som han menar missade att spegla den mänskliga dimensionen i Tarkovskijs verk. Istället har han och Bjarnason improviserat med preparat piano och processade elgitarrer utifrån bilder från filmen och försökt hitta mänskliga bitar i en digital process. Läs mer här, där det också går att ladda ned en mix av Ben Frost med bland annat aboriginermusik, Metallica, Burial, The Weeknd och Penderecki.