Lisa Ehlin: Berätta inte för mig vad jag vill ha

Tiden mellan att nya artiklar som förespråkar ännu ett skifte i Internetkultur publiceras blir kortare och kortare. Precis när jag har vant mig vid att fundera om musikjournalistiken kontra post-kritiken på mp3-bloggarna läser jag att MP3-bloggarna är på väg att dö.

Då jobbar jag ändå med att titta på sådana här processer på heltid. Jag borde vara van.

Men sådana här påstådda skiften gör mig bekymrad. De är inte alltid förankrade i empiri. De är överraskande sällan speciellt mångsidiga. Och de verkar intressant nog – trots att innehållet verkar vilja diskutera samtida musikkonsumtion – inte bottna i hur lyssnare tar till sig musik online.

Ingången till diskussionen här är blogginlägget ”Spotify, Rdio and the Slow Death of MP3 Blogging” på musikjournalisten Casey Newtons blogg ”Crumbler”. Främst handlar det om Spotify och en annan liknande amerikansk musikservice kallad Rdio och hur sådana streamingtjänster står i relation till mp3-bloggen.

Newton skriver att MP3-bloggen som format från början var ganska pragmatisk: När MP3 som format kom sattes det enskilda spåret snarare än albumet i fokus. MP3-bloggens roll blev att skilja ut och presentera det som var bäst i det växande havet av musik.

Men, fortsätter Newton, detta krävde – och kräver – att lyssnaren måste besöka varje enskild sajt, ladda ned varje enskilt spår och sedan ordna dem i allt fler mappar.

Sedan drar Newton i allt större växlar: Han pekar på ”the decline of web surfing”. En idé som presenterades i septembernumret av Wired Magazine förra året i artikeln ”The Web is Dead. Long Live The Internet” där Chris Andersen och Michael Wolff hävdar att trafiken på Internet har minskat till förmån för appar och smart phones: ”it’s less about searching and more about getting”.

Webben är så att säga bara en del av Internet, som snarast handlar om rörelse och rörelsefrihet. Jag ska inte gå djupare in i denna betydligt större diskussion mer än att låta den sätta tonen, eller snarare bestämma farten för dessa typer av inlägg.

Newton skriver:

”Suppose for a moment that we could skip the MP3 blog era entirely. If she were starting today, how would a person of great musical taste and enthusiasm, using the technologies now available, share her favorite songs with the world?

First and most importantly, she would bring her taste to the place where people are already listening to music: the software itself. No more Web surfing, no more RSS feeds, no more relying on Twitter for links. Just as the curator belongs inside the museum, so does the music blogger belong inside the music player, a kind of human Pandora station.”

Newton beskriver hur vår lyssnare skulle samla all musik på en plats som sedan fanns tillgänglig ”on demand”. Kanske skulle hon också dela med sig av den på Facebook. Helt enkelt lite som Spotify eller Rdio fungerar. Rdio har dessutom en funktion där du kan se de nya album som släppts varje vecka och dela med dig av dem till dina vänner.

Dessa tjänster är lagliga, så vi slipper få våra bloggar/tumblrs borttagna för att vi laddat upp något dumt.

Det är en tråkig och oerhört onyanserad bild av Internetanvändaren i allmänhet och musiklyssnaren i synnerhet som Newton beskriver. En användare som vill ha allt på ett ställe, som vill göra så lite så möjligt, som vill, för att parafrasera Anderson och Wolff ovan, ”get, rather than search”.

Min reaktion på det här inlägget är visserligen personlig, men icke desto mindre verklighetsbaserat. För sådana här framtidsutsikter fortsätter tappa bort det som jag tycker syns tydligast i Internets evolution: parallellerna.

Det är väldigt sällan något helt och fullt ersätter något annat. Det är väldigt sällan något dör. Saker skiftar, förändras, omformas för all del. Men de fortsätter finnas och röra sig i olika riktningar, kanske i mindre skala än tidigare. Och inte minst, de påverkar varandra.
Mycket av Newtons argumentation bygger på att länka från sin text till kvantitativa studier av vårt användande av olika tjänster. Studier som presenterar hur musikbloggar har tappat nästan all trafik. Studier som beskriver hur Twitter är ett ”empty room” utan eget innehåll, utan endast en plats från vilket man länkar till andra saker.

“Samlandet på en plats” verkar vara en ständigt återkommande lösning på något som jag nog inte såg som ett bekymmer från början.

Det är ju exempelvis länkandet utåt, flödet, som gör Twitter så intressant.

Jag undrar vem lyssnaren som Newton beskriver är? Och vilken musik är det vi ska samla ihop i våra härliga och ultimata streamingkollektiv? Jag upplever den implicita målgruppen stå i bjärt kontrast till, ironiskt nog, Chris Andersons ”The Long Tail”.

Bilden av framtiden som en tid där MP3-bloggarna är döda och webben går samma öde till mötes, till förmån för den lilla telefonen i din ficka, är skrämmande onyanserad när varje ordentlig undersökning jag stött på om hur vi använder olika tekniska prylar, mjukvaror eller sidor på webben snarare pekar mot en fingertoppskänsla för vad deras specifika karaktär och enskilda funktion är.

Vinylskivan och kassettkulturens visserligen stillsamma men dock påtagliga återtåg är ett exempel på parallellitet. De överlappande men subtilt skilda uttrycken hos Tumblr, Twitter och exempelvis Instagram är en annan.

Men en än mer urvattnad ingång till Internetanvändaren är passiviteten. Att vi hellre skulle vilja få saker serverat än upptäcka dem själva. En stor del av behållningen med Internet är just det egna upptäckandet och undvikandet av informationsmotorvägarna.

Översätter vi detta synsätt till Spotify gäller, för mig åtminstone, samma resultat. Här finns inga videos, inga knasiga mash-ups eller remixar, inga memes, liveklipp, och framför allt, inte särskilt många osignade akter.

Vad gäller rättigheter, licenser, lagenlighet eller ersättning till förmån för artisten har jag inte hört mycket gott om Spotify.

Det finns också en underliggande styrning i dessa tjänster – betala eller få reklam – som sätter yttre ramar för ditt musiklyssnande. Ett Facebook för din musikkonsumtion där allt stannar i ett mikrokosmos utan fönster.

Lösningen på passiviteten för Newton verkar vara delandet: ”Wouldn’t it be great if Pitchfork just dropped every record to be named “Best New Music” directly into your inbox?”

Nä det skulle det inte.

Jag har läst The Filter Bubble. Jag behöver inte en tjänst till som ger mig vad jag tror jag vill ha. Att få saker hemskickade konstant eller enbart hänga på Rdio och få en massa tips i tid och otid låter olidligt.

Här känns verklighetsförankringen och nyanserna återigen som bortblåsta. För dessa olika praktiker, dessa olika användningsområden, fungerar i mångt och mycket precis som sociala praktiker fungerar offline.

Jag delar vissa saker på Facebook, andra på Twitter. Vissa saker delar jag inte alls, eller skickar separat till enskilda personer, eller bloggar. Ibland lyssnar jag bara, eller låter allt vara tyst. Det är ett dynamiskt förhållningssätt till allt omkring mig, som bygger lika mycket på givande som tagande.

Casey Newtons avslut är kanske det mest talande av alltihop, då han citerar Rdios CEO Drew Larner: ”The challenge is getting people to use it”.

Tack, men jag behöver inte någon som säger åt mig vad jag ska göra och vad jag ska lyssna på.
Jag vill söka upp det själv.