Kurt Vile och Tikiman

Vad har Tikiman och Kurt Vile gemensamt? I stort sett ingenting. De råkade bara ackompanjera min måndagseftermiddag.

Den där tiden då veckan fortfarande inte riktigt vaknat. Då sävligheten från söndagen fortfarande dröjer sig kvar och gör timmarna sömniga och lite diffusa. Just då dök först Tikiman upp, eller Paul St. Hilaire som han egentligen heter. Den Berlinbaserade dubmannens minimalistiska beats gjorde ett par piruetter i mitt kök, uppbackade av hans släpiga men distinkta röst. Drömska baktakter i god måndagslunk. Han får gärna släppa nytt snart, den gode St. Hilaire.

Paul St. Hilaire

Sedan gjorde Kurt Vile entré. Med ett helt annat upplägg. Halvskräniga gitarrer, trivsamt gapig röst och lite sjavigt och skevt med texter om galna tåg och hjärtattacker. Grunden är en amerikansk rocktradition men ”Philly’s constant hitmaker” (som han kallar sig på sin Myspace) har mer lo-fi-läggning och förkärlek för distorsion som han varvar med loopade gitarrfigurer. Rastlöst och attraktivt och mer ostädat än M Ward. Nya albumet ”Childish prodigy” är helt klart en liten pärla. Och en god hjälp för att sparka igång veckan.

Kurt Vile