Kristofer Andersson: Rädslan för ett farväl

Att säga hejdå är fortfarande något av det svåraste som jag vet. På “So long you pretty things”, det avslutande spåret på Spiritualizeds kommande album, tar bandets motor Jason Pierce farväl. Det är en åtta minuter lång gospel som kliver långsamt, med tunga steg, mot livets crescendo.

Under de första fyra minuterna knyts säcken ihop, tillsammans med en återhållen bitterhet över att inte riktigt ha räckt till hela vägen.

Den påminner om “Oh lord”, en väldigt vacker sång som spelades in 1981av Brian och Dennis Wilson, men som aldrig gavs ut. Där sjunger Brian Wilson att han är ledsen för att allting blev som det blev och för att ingenting blev som det skulle. Hans bror Dennis dog två år senare i en drunkningsolycka.

Första delen av “So long you pretty thing” närmar sig samma tema; den bärs fram av någon som inte längre räcker till. Spårets sista minuter liknar den sista sidan i en bok, där författare tackar de som hjälpt dem under processen.

Och Jason Pierce vet exakt vilka han vill tacka när han till tonerna av en dånande gospel markerar ett avslut: Musiken som spelades högt på radion, alla drömmarna, diamantringarna och ”all that rock and roll can bring you”. 

De här låtarna borde inte fastna så hårt på mig vid just den här tidpunkten. Jag befinner mig någon annanstans i livet. Jag kommer att släppa en bok under senhösten. Jag har ett nytt förhållande. Jag har vänner som jag aldrig behöver göra mig till för. På många sätt befinner mig exakt där jag drömde om att befinna mig för tio år sedan.

Jag borde enligt konstens alla regler alltså bara lyssna på, typ, den danska eurodiscoakten Whigfield.

Men när Jason Pierces röst slutligen tystnar, när bara “Ur dina händer” av Erik de Vahl återstår av  den egenhändigt snickrade spellistan, är det som att någonting släpper. Det är natt mot lördag när jag börjar att gråta hejdlöst.

Just de känslor som “So long you pretty things”, “Oh lord” och “Ur dina händer” behandlar är som fastklistrade mot min hud. När livet var ett skämt var det liksom lättare att låta Whigfields “Saturday night” ta över hjärnan och kroppen. Bara för att glömma den malande ångesten, rädslan för att få stryk och en OCD som ännu inte var behandlad.

Men nu, när jag befinner mig på den plats som jag så länge har famlat efter, har jag saker att riskera. Plötsligt räds jag de brinnande broarna.

Det är den rädslan som jag påminns om när Erik de Vahl sjunger att “allt det som du kämpat för och fått, var så väldigt stort för mig” till ett arrangemang som hela tiden verkar vara på väg att spricka.