Krass postfunk

2010 fortsätter att spilla över på 2011 i min kalender. En kombination av senfärdighet och att förra året var ett extraordinärt bra musikår.

Anika släppte sitt självbetitlade debutalbum på Invada i november (och på Stones Throw i USA i december) och jag missade det helt, sånär som på omslaget. Men det är ett förstlingsverk som klamrar sig fast ju mer tid man ger det – trots att merparten av låtarna är covers.

Anika, eller Annika Henderson, har en bakgrund som journalist med Berlin och Bristol som arbetsfält. När hon mötte Geoff Barrow i Portishead blev det starten på ett samarbete som utgick i från bådas kärlek till dub, tidig punkfunk och girlgroups från 60-talet. Tillsammans med Barrows band BEAK> spelade man in nio låtar på tolv dagar, rakt av utan pålägg. Och resultatet är lite av en tidsresa.

Albumets struttiga bas, de simpla trummaskinseffekterna och det bistra, minimala i ljudbilden är som en avbildning av det tidiga 80-talets postpunk och funk (Josef K, ESG, Malaria!). En skärande och avskalad ton  löper genom hela albumet, oavsett om Anika tolkar den engelska 60-talsstjärnan Twinkle eller Yoko Onos ”Yang yang”.

Men att bara beskriva ”Anika” utifrån postpunkens rötter är fel. Det finns en intimitet i det mollartade och distanserade, främst uttryckt i Anikas röst. Den är skev, Nicoartat kärv och ibland närmast uppgiven. I Skeeter Davis bitterljuva ”End of the world” låter det som om hon går ensam i en tom sjukhuskorridor och konstaterar för sig själv att kärleken och tillvaron är bortom all räddning.

Det okonstlade förstärks också av en kritisk udd. Kanske tydligast i Bob Dylans anti-krigshymn ”Masters of war” som dras ut till en dubbig, ödesmättad uppgörelse och avslutas med en röstsampling av en amerikansk soldat som varit med i Irakkriget (”I try hard to be proud of my service, but all I can feel is shame […]  The real terrorist was me”). Att Anika själv har verkat som politisk skribent gör det frestande att se hennes musik och coverval i ett samhällskritiskt sammanhang.
Men för mig är det inte det kritiska som är det fina med hennes debut, utan modet att våga göra popmusik lika osentimental och krass som vardagen många gånger är.

Lyssna på albumet här.