Kärnvapen, min stora kärlek

Året är 1965 och ”The war game”, en liten film om kärnvapenförintelse, förbjuds. Filmen har skrivits, producerats och regisserats av Peter Watkins på uppdrag av BBC. Syftet är att visa allmänheten hur ett möjligt scenario för globalt kärnvapenkrig skulle se ut och hur det skulle kunna komma att drabba Storbritannien.

Men Watkins slutresultat blir alldeles för stark tobak för BBC och landets regering. Visningen den sjätte augusti 1965, på Hiroshima-förstörelsens 20-årsdag, ställs in med följande motivering (fritt översatt):
”BBC har bedömt att den här filmen är alldeles för fasansfull för att visas i tv.”

”The war game” får ändå viss spridning på vita duken och 1966 vinner den en Oscar för bästa långfilmsdokumentär. I backspegeln rätt märkligt då det trots allt är fiktion, om än fullständigt trovärdig sådan.

Men jag har inte kommit hit för att diskutera Oscarakademins kriterier.

För Generation Avatar framstår ”The war game” som ett obegripligt, filmhistoriskt mausoleum. Gravallvarlig stämning, public service-korrekt berättarröst, antika effekter och efterkrigstidens Storbritannien målad i all sin svartvita solkprakt.

Jag är en kalla kriget-sladdis, uppvuxen mitt i brytningstiden mellan kärnvapenskräcken och förträngningen av att vi alla kan utplånas på några minuter. Jag minns tafflig grafik på nyheterna som visade hur det äkta Stjärnornas krig ska styras upp. Jag minns Reagan på tv – en ikon som jag nu tillsammans med Thatcher håller som min största musikaliska innovatör. Jag är från väldigt tidig ålder närd på ”The road warrior”, ”Dr. Strangelove” och musik som grämer sig över den slutgiltiga dödsfinalen.

När jag via en lagvidrig torrent i vuxen ålder för första gången ser ”The war game” känner jag ett krypande obehag som jag hoppas att min dotter aldrig någonsin kommer att kunna relatera till. Det är en 46 år gammal film. I svartvitt. Utan 3D. Utan animationer. Utan påhittade monster, bara verkliga. Och jag blir rädd – på riktigt.

Jag skyller på Discharge.

1982, tre år innan innan ”The war game” slutligen visas i sin helhet i brittisk television, väljer Discharge från Stoke-On-Trent att lägga en kort monolog från filmen på sitt debutalbum ”Hear nothing see nothing say nothing”. Det är ingen rak sampling utan bandet har klippt och klistrat som en inledning på spår tre, sida b. Spåret är ”The possibility of life’s destruction”.

Burkigt ljud avslöjar att inspelningen gjorts via en mikrofon riktad mot en tv-apparat vilket bara bidrar till att göra det här till den mest känslokalla och skräckinjagande samplingen i den inspelade musikens historia. Sirenerna… helvete, sirenerna!

(muller, råmande sirener, barnskrik)

Välartikulerad, stel BBC-röst:

”At seven tenths of a millisecond after the explosion
And at a distance of 60 miles
The light from the fireball of a single megaton thermonuclear device
Is 30 times brighter than the midday sun.
This little boy has received severe retinal burns
From an explosion 27 miles away.”

(muller av mänsklighetens existens som nystas upp, skrik av skräck och smärta från barn för unga för att förstå att de dör)

”The blast wave from a thermonuclear explosion
Has been likened to an enormous door
slamming in the depths of hell”

Virvel. Explosion. En sångare som över ett monotont attackriff frågande upprepar introts sista strof:

”Can you hear the sound
Of an enormous door
Slamming in the depths of hell”

Sedan refräng:

”The possibility of life’s destruction”

Tillbaka till frågorna:

”Can you hear the cries of pain
The mournful sound”

Refrängen direkt igen:

”The possibility of life’s destruction”

På en dryg minut upprepas det här mönstret två gånger. Varven delas upp av ett gitarrsolo som får din genomsnittsliga ”Guitar player”-onanist att skjuta sig själv i ansiktet.

Jag ska inte analysera Discharges unika och banbrytande sätt att konstruera låtstrukturer. På det området finns många betydligt mer erfarna vetenskapsmän än mig.
Professorer i Eskilstuna, Uppsala och Finspång har de senaste tre decennierna grundligt utforskat området. Så även i Finland och USA. Och i Japan ägnade Kawakami hela sitt liv åt att i laboratorium gå till botten med d-genen, innan han tragiskt nog togs ifrån oss för fyra år sedan.

Där har jag lite att lära ut och mycket att lära.

Så vill ni läsa vidare om Discharge – oundviklig spjutspets inom socialrealism, plakatpolitik, svampmoln, rock’n’roll-brutalitet – gör ni det bättre på annat håll.

Jag ville bara lägga inledande 4 512 tecken (inklusive mellanrum) på att försöka förklara hur det kan komma sig att en vuxen man känner isande olust av 2.22 minuter musik en stekande het sommardag på Götgatan, Stockholm, 2011. Barnskriken… Barnskriken!

Jag älskar kärnvapen, ty de har gett mig så mycket. Jag vill aldrig säga farväl till dem.