Jamie T

Han är fortfarande charmigt valpig Jamie T, fast en alltjämt luggsliten och ilsken valp direkt från södra Londons gator. När han spelade i Stockholm första gången för några år sedan (ett slags publikt showcase på Kägelbanan om jag inte missminner mig), stod han ensam på scenen som en ung Håkan Hellström, med sin halvakustiska basgitarr och hamrade fram de rasande och oborstade gatuserenaderna som han gjort till sitt signum.

Några år och ett hundratal spelningar senare, håller han och hans band The Pacemakers hov på Debaser Medis, och han är fortfarande lika ivrigt furiös. Jamie T är motsatsen till den perfekta och tillrättalagda popmusiken, den musik som grundar sig på att noggrant hålla sig till de ramar och regler som är uppsatta för genren och inte riva gränser (tänk Vapnet). Just därför behövs han så mycket.

På Debaser Medis är både han och bandet en skev mix av svett, punksaliv och framför allt totalt ointresse för stilmedvetenhet. Gitarristen är som hämtad från närmaste fritidsgård med urtvättad bandtröja, trummisen liknar en metalskalle, basisten en flanellrockare med kepsen på sniskan och keyboardisten kunde lika gärna ingått valfritt EBM-band från 80-talet. Tillsammans förkroppsligar de en brokig ”I don’t care”-attityd som är en befrielse att se på en scen i Stockholm 2010.

Det gör inget att det tar en halvtimme innan konserter vaknar till på allvar. Jamie T är ändå sevärd när han flänger runt på scenen och spottar ur sig ett ordflöde med imponerande hastighet, samtidigt som han utser en ”dance coordinator” som publiken uppmanas följa och undrar varför folket på Medis inglasade balkong sitter i ett akvarium.

Han är en slyngel i ordets rätta bemärkelse, men en slyngel med slipad käft som får folk att både lyssna och knyta näven och släppa hämningarna.

Att en cover på The Clashs tidiga utbrott ”1977” körs under extranumren innan konserten slutar med halva publiken på scenen i en enda punkig kvartersfest känns fullständigt planenligt.