Idag med

Han hade köpt en tändare, en sådan i silver. Det var precis vid tiden när de först hade börjat att träffas. På tändaren lät han gravera in två ord: »Idag med«.

Graveraren som hade hjälpt till att rista in den till synes ofullständiga meningen hade ställt sig frågande.

»Ska det verkligen vara skrivet så?«.

Men jo, det skulle det. Det var Anna-Lisa – min mormor – som skulle få tändaren. Han visste vad orden betydde.

Han var ett barnhemsbarn. En gång rymde han från ett av barnhemmen medelst cykel men han hade blivit ikapphunnen och återförd.

Men han hade ändå tagit sig vidare. Han hade sett alla hamnarna. Och nu var han ett barnhemsbarn som hade sett hela världen.

En slaktare med seglats i blick.

Det senaste året har liknat en dans. Ett steg fram, två steg bakåt. Och tystnaden mellan dansstegen när orkestern växlar låt. Alla ville vi fira hans 82-årsdag.
Jag tvivlade på om det skulle bli av, men jodå. Den blev av.

Min biologiska morfar dog innan jag föddes. Men för mig gjorde det ingenting för jag fick vara med Lennart.

Jag fick busa med honom. Kuddarna yrde i sängen och vi kittlade varandra tills vi skrek av skratt. Jag fick följa med honom in på ett slakteri som barn. Där var det väldigt kallt.  Han lärde mig att fiska och trots att han bara hade en sketen slaktarpension fick jag alltid en semesterpeng varje sommar.

Ju vitare håret blev desto mjukare tycktes det att bli.

Han förlorade håret och fick tillbaka det igen. Några gram hår som rymde tusen ton av värdighet.  Han ringde till min mamma och sa god natt varje kväll.

I söndags tog jag med min kärlek till honom. Det var någonting djupt där inne som sade att det var viktigt att göra det nu. Inte i morgon, inte nästa vecka.

Utan nu.

Mormor berättade hur glad han var över vilken rar en jag hade träffat. Jag visste ju redan att han tyckte så. Jag visste det för att jag hade sett hans leende och den stora tjocka kramen han sträckte ut mot kärleken när vi gick därifrån.

På onsdagen vattnade han sina luktärtor på balkongen. Hur han flyttade på grönskan till andra sidan balkongräcket för att de skulle växa upp, liksom runt balkongen. Där skulle en grön mur slå upp. Han hade köpt en bukett till mormor en dag tidigare.

Så kom torsdagen. Det sista vi sa till varandra – då var klockan strax efter elva – var »Här får du en kram över telefonlinjen«. Han glömde att lägga på luren så jag hörde honom upprepa orden:

»Vi kramade varandra över telefonen«.

Då var det inte ens en timme kvar till stunden då döden slutgiltigt skulle forcera den gröna muren.

För några timmar sedan höll jag honom i handen. De kan säga att det inte spelade någon roll, att allting bara är damm. Att allting är försent. Men det är inte sant.

Mot bröstet vilade en skär ros som personalen – den så vänliga personalen – hade tagit fram. Jag strök försiktigt handen genom det bländvita håret. Den obestridiga kärleken i bröstet.

Jag har skrivit och förberett texter, varje dag, sedan i februari. Det här är den enda text jag mentalt har vägrat att förbereda. Och nu är båten förtöjd i land.

Tidigare i veckan hade han vänt sig mot min mormor, hans livs kärlek, och upprepat de femtio år gamla ord som inledde den här texten.

Den ofullständiga mening som graveraren inte kunde förstå:

»Idag med«.

»Jag älskar dig idag med«.