article-image

I landet enfråga

Personligt Adrian Hörnquist funderar på vårt trånga samtalsklimat med anledning av den senaste tidens fokus på kött och hittar ett alternativ i Vetenskapens värld.

Delar av Brunte har upptäckts i Ikeas köttbullar. Köttskandalen i Sverige växer. Chockvågorna avlöser varandra. Ikea meddelar att man för tillfället stoppar all försäljning av köttbullar i landet. Landsbygdsminister Eskil Erlandsson säger att regeringen funderar på att centralisera all kontroll av svensk köttproduktion. Eskil gör nog sina egna köttbullar, av vilt som han själv fällt under en härligt frostig höstdag ute på sina ägor med jakthunden Folke i släptåg.

Jag tänker på en diskussion som jag och en arbetskollega hade för någon vecka sedan. Hästköttskandalen hade precis briserat. Det inte gick att vistas utomhus utan att krocka med maniska inspektörer från Livsmedelsverket som kastade sig över folk som gick och åt hamburgare. Minsta lilla gram av hästkött skulle uppsökas. Ingen gick säker. Barn som fått korv med bröd av sina föräldrar och strålade av lycka klubbades ned. Min jobbarkompis sade: »Sverige – vilket jävla enfrågeland«.

Jag börjar fantisera. Tänk om Ikeas intåg i hästköttskandalen är iscensatt av en »kommunikationsstrateg« på företagets huvudkontor? För samtidigt som dramaturgin i detta är smärtsamt förutsägbar finns det ett pr-värde att vinna. »Kjelle, vi har varit missnöjda med Dafgårds köttbullar länge nog nu, hitta på att någon stackare i Tjeckien har trott att han ätit svenskt nötkött när det i själva verket var en häst, och tryck på alarmknappen!«. Ikea går till botten med problemet, tillsätter en utredning och hittar en annan leverantör. De nya köttbullarna lanseras med att Eskil Erlandsson blir den första att äta dem i varuhusets restaurang i Kungens Kurva, inför sprakande kamerablixtar.

Nej, mer troligt är att köttindustrin är smutsig, konsumenterna vilseledda och producenter och företag skitskraja för att tappa kunder.

Men Sverige är ett enfrågeland. Mönstret är tydligt och lätt att känna igen. Oavsett om det handlar om populärkultur, politik eller hästkött. Varje gång en händelse avviker något från vår stillsamt tärande och ängsliga tillvaro sätter det igång. Brödluckor börjar slamra och gnissla i alla väderstreck och man får kämpa för att hitta minsta lilla antydning till en annan tankegång eller fundering. Ofta stryps syretillförseln om man inte andas samma luft som brödluckorna. »Håll dig till huvudfrågan för helvete!«.

Är det ett tecken på ett demokratiskt underskott? Jag vet inte, i så fall har vi haft det ett bra tag. Men jag vet att flera röster, en större mångfald i luftrummet och flera avvikande tankegångar hade berikat samtalet. Fördelningen och energin är i dag alldeles för felriktad – den riktas i princip bara åt ett håll åt gången. Så får en fråga om konsumtion en annan rangordning än rapporterna om att polisen misstänks id-kontrollera folk på gatan utifrån deras utseende i sökandet efter papperslösa (något som tack och lov väckt starka protester och getts utrymme). Det känns olustigt. Vad är viktigast? Vår konsumtion eller solidaritet?

Det är måndag. Jag byter kanal till SVT2 och ser Vetenskapen värld. Programmet är lugnt och samlat. Konkreta teorier och tankar om vår värld och natur utan slammer. Programledare Victoria Dyring är initierad, brinner för ämnena som behandlas och engagerar med sitt tydliga och pedagogiska sätt. Några forskare har utvecklat ett sätt att »laga« hjärtan som drabbats av hjärtinfarkter, med hjärtgelé (!) Och ett långt och spännande reportage om månen och vad som händer om den i framtiden rör sig närmare oss.

En oas av fakta och kvalitetssäkrad information, presenterad på ett metodiskt sätt utan baktankar. Vetenskapens värld vill en väl. Det är en ambient form av tv som är ett andrum mitt i bullret. Det är en sådan röst som gärna får ges mer plats.

Tre andra saker som är förtjänta separata tv-program:

Anika släpper ny EP på Stones Throw i april.