I-dosing på TMA

Idag skriver Aftonbladet om ett fenomen i USA som oroar ”vuxenvärlden”: i-dosing. Unga som blir höga av musik, helt utan andra substanser än ett par hörlurar och en ögonbindel. De ”digitala drogerna” ger ecstasy-liknande effekter, framkallar spasmer och okontrollerbara känslor. I Oklaholmaområdet verkar det vara extra stort, men det har uppenbarligen även nått Sverige: en kommentator hävdar bestämt att ”det funkar med Vikingarna och ”Tio tusen röda rosor”, jag har provat, man skakar hela tiden”. Andra menar att det bara är placebo.

För oss på TMA är ju detta inget nytt. Samtliga redaktionsmöten har avslutats med några timmars i-dosing. Efter att ha bundit för ögonen på varandra och släckt ned ljuset lägger vi oss likt vildlingarna i senaste Spike Jonze-filmen i en stor hög och krämar på volymen tills vi börjar skaka kollektivt och ropa saker som ”rrrrocken!”, ”Larry Heard!” och ”keep the faith!”. I demokratisk anda väljer vi varannan låt, även om K egentligen vill köra sin zippfil med  500 noggrant utvalda i-dosing-låtar.

Även på sommaren försöker jag hålla mig till några minuters koncentrerad i-dosing per dag, det är viktigt att inte tappa formen på semestern. Så sent som för en timme sen körde jag ett kort pass med Edwyn Collins nya northern soul-hyllning ”Losing sleep” som effektiv uppvärmare, Burials första monumentala Hyperdub-tolva ”South London boroughs” som klimax och Wild Nothings ”Chinatown” för att varva ned. Mamma tittade lite bekymrat på mig innan hon sa att det var dags för mat.