Hipster del fyra: Vitheten

Hallå! Kan jag få ordet nu? Tack. Jag läser Jenny Dambergs artikel ”Livsstil till salu” i SvD och behöver nog be att få komma med några kommentarer.

De flesta som läser här vet hur jag ser på hipstern – som en nödvändig del i en kulturell spjutspets, som en modern version av mods eller av publiken på The Loft i New York i början av 1970-talet. Jag tror inte att jag och Jenny Damberg värderar hipstern på samma sätt, men det är en annan historia.

Jag ska inte bli långrandig tänkte jag första säga men det ska jag visst det. För det första bör vi skilja på den amerikanska hipster som Joe Mande och Mark Greif refererar till och den hipster som skildras i serien Stockholmsnatt. Inte för att det nödvändigtvis är några oceaner mellan dem (förutom i verkligheten) utan för att de är åtskilda från varandra: de ställer samma frågor men hittar olika svar. Ofta delar de bara namnet med varandra.

Men idag är jag mer intresserad av de små orden. När hipstern avhandlas (alltid av andra hipsters) är det ett ord som nästan alltid dyker upp: vit.

Ordet används ofta sarkastiskt, som i bloggtiteln ”Stuff white people like”. Som en rest från ett 1990-tal då det fortfarande var häftigt att vara en wigger.  Det blir någon form av skamsköljning på metanivå.

Och det beror på att det fortfarande är just högutbildad, köpstark och därmed ofta vit medelklass som dikterar villkoren, både bland de som omfamnar begreppet hipster och de som avskyr det. Jag skulle någonstans vilja säga att jag är så jävla trött på det  men skulle också betyda en – till och med för mig – alltför stor brist på självinsikt.

Det spelar ingen roll att människor klär sig i, eller åtminstone gjorde det fram till i fjol, ett mode som konserverar den värsta sortens  makt: politiken, klassklyftorna, skillnaden på människor och människor.

Ovanstående kommer ändå aldrig att definieras som just ”vit” kultur utan som en lek med konservatism – utan att någon formulerar tanken att det mest vita som finns är just strimmor av konservatism.  Någonstans här hittar vi nog också orsaken till den ursäktande användningen av ordet vit.

”Är det något vita människor gillar så är det när andra vita människor uppmärksammar deras försök att utmärka sig”.

Men om vi ska fortsätta tala om  en hudfärg som en elakhet som vi kan använda för att stoppa in lite vad som helst i  tror jag snarare att om det är något som ”vita” människor gillar så är det att låtsas som om att just vi inte är en del av det ekonomiska och kulturella maktcentra som följer med bara genom att vara uppväxt bland vita, umgås med vita och gilla varandras vita saker.

Som om just vi skulle klara av att ha några objektiva glasögon som vi kan använda för att plocka bort alla skärvor av makt och företräde i de flesta sammanhang som följt med sedan födseln enbart på grund av vår hudfärg.

Kanske finns anledningen till det sarkastiska användandet av ordet vit i Søren Kierkegaards ord: ”The truth is always in the minority, and the minority is always stronger than the majority”. För den som gör anspråk på att vara en kulturell subkultur blir utbreddheten, hudfärgen, makten och bildningen ett problem.

Det gäller oavsett om någon deklarerar sig som en hipster eller som dess motsats: kulturkonsumenten som bara gör saker av uppriktig kärlek utan att någonsin falla till föga för posering eller snobbighet (oftast sagt med just den värsta sortens proppmätta snobbighet som den säger sig förakta).

Men oavsett hur fastbunden hipstern är i samhällsstrukturer är hon också vidöppen: berätta för mig vilka andra som lika snabbt, utan minsta tvekan, skulle omfamna sydafrikansk house, jazz från Brasilien, tenn från Skandinavien, motorcykelkultur från japan och du hittar ingenting.

En av vinterns hipsterhappenings är släppet av Andy Butlers discoprojekt Hercules & Love Affairs nya album. Ett discodrama i blåton som under alla elva akter omfamnar idén om att det finns ett liv utanför normerna.
Jag tror att det är viktigt, alldeles oavsett hur romantiserande och exploaterande det kan uppfattas som. För livet består också av en skenande konservatism, främlingsfientlighet och rädsla.

I just det här tidevarvet när världen inte alls kommer närmare utan bara krymper är hipsterns ovilja att acceptera kulturens begränsningar värd mycket för att vi inte helt ska glömma att det faktiskt finns någonting därute som vi ännu aldrig har tagit del av.

Det är fortfarande Melodifestival 400 dagar om året, det pågår fortfarande ett ställningskrig mot de som inte tycker att att kulturen bara ska bekräfta världen utan också utmana den.

Jag hade inte tänkt att skriva den här meningen när jag började på den här texten, men sett till ovanstående gör det mig glad att se hur ordet vit används med armbågen.