Hej, halvårssammanfattning!

Det ser lika märkligt ut i skrift som när jag formulerar tanken i huvudet. En av det här årets hittills största kulturupplevelser för mig är ett animerat barnprogram, producerat av och för Cartoon Network. Men likafullt är det  faktiskt så.

Programmet heter Adventure Time och kretsar kring 13-åringen Finn samt hans bror och bäste vän, den magiska hunden Jake. Tillsammans ägnar de dagarna åt att bekämpa monster och hjälpa en oändlig ensemble av invånare i nöd. Allt under kulissen av ett djupt färgglatt och postapokalyptiskt Jorden.

Men desto mindre sagt om handlingen desto bättre. Det skulle kräva tjugo A4-sidor och fler arbetstimmar än jag orkar tänka på för att redogöra för den komplicerade och oftast smått bisarra tematiken som rör sig i ett enda tiominutersavsnitt.

Det viktigaste är egentligen att det som under de första inledande avsnitten började som en vimsig kärleksförklaring till barndomens klassiska hjältesagor har sedan starten 2010 utvecklat sig till ett naivistiskt och filosofiskt mästerverk i kvadrat. På ett avsnitt går tio Maher Shalal Hash Baz-sånger och fem Hayao Miyazaki-filmer dränkta i pärlsocker. Tillsammans bildar de drygt 165 avsnitten som hittills visats en av de finaste berättelserna om vänskap och kärlek som jag någonsin tagit del av.

Däri ryms också ungefär lika många existentiella frågeställningar som i ett valfritt mästerverk av Andrej Tarkovskij. Skillnaden är bara att Adventure Times väg dit oftare går inom ramhandlingen av att stoppa den närhetstörstande Ice King eller de ondskefulla citrondiktatorerna Lemongrabs.

Ni hör ju själva. Det är så dumt och förtvivlat fint att jag haft svårt att slita mig från tv-skärmen och upprätthålla några konventionella mänskliga relationer de senaste månaderna.

Jag älskar verkligen dessa mest renhjärtade brott mot konventionerna. Alla verk som glatt kan få mig att nynna med i melodin och texten »C’mon, grab your friends/we’ll go to very distant lands/with Jake the Dog/and Finn the Human/The adventures will never end« i en tid av svajiga jobbutsikter förblir jag löjligt förtjust i.

Och så var det visst en hel massa andra grejer som gjort mig glad hittills i år:

Hollie Cook — Twice (album)

Tink ft. Jeremih — »Don’t Tell Nobody« (låt)

HTRK — Psychic 9-5 Club (album)

Charles Cohen – Music For Dance And Theater (samling)

Dreezy — Schizo (mixtape)

Container — Adhesive (tolva)

Deepchord — Lanterns (album)

Ferrari Smash — F1 (mixtape)

Hannah Diamond — »Attachment« (låt)

K. Leimer — A Period of Review (samling)

Vybz Kartel — »Miami Vice Episode« (låt)

Some Truths — Some Friends I Lost To Bedlam, Others I Abandoned There (album)

Jamie XX — Boiler Room London DJ Set (mix)

Lil Herb — Welcome To Fazoland (mixtape)

Afrolicious — »Crazy (Scientist Remix)« (låt)

Untold — Black Light Spiral (album)

Nicki Minaj — »Pills N’ Potions« (singel)

SD Laika — That’s Harakiri (album)

Golden Donna — II (kassett)

We Invented The Bop (mixtape)

Joey Anderson — After Forever (album)

Kiesza – »Giant In My Heart« (singel)

Fatima Al Qadiri — Asiatisch (album)

Sizzla — »I’m A Winner« (låt)

DJ Sprinkles — Midtown 120 Blues (återutgivning)

Popcaan — Where We Come From (album)

Pearson Sound — »Raindrops« (låt)

Flowdan — Serious Business (tolva)

Gipsy Rhumba – The Original Rhythm Of Gipsy Rhumba In Spain 1965-1974 (samling)

Chronixx — Dread & Terrible (ep)

Young Marco — Biology (album)

2 Fabo — We Amongst U (mixtape)

LAFAWNDAH — »Butter« (låt)

Legowelt ‎— Crystal Cult 2080 (album)

Al Dobson Jr. — Rye Lane Volume One (album)

Tory Lanez — Chixtape 2 (mixtape)

Miles at the Fillmore 1970: The Bootleg Series Vol. 3 (box)

Yagya — Sleepygirls (album)

Jah Cure — »Zion Train« (låt)

DJ Rashad – We On 1 (tolva)

First Aid Kit — Stay Gold (album)

…och så klart, kanske allra viktigast — precis allt som Young Thug lagt sin hand på.