Här ligger en dude begraven

Ibland när jag vaknar och slår upp ögonen tänker jag att vi har kommit någonstans. Sen ser jag att Bob hund har släppt ett nytt album, att sångtitlarna är sedvanligt underfundiga och att deras formgivare Martin Kann gjort ett festligt omslag som består av texten ”JAG HAR INGEN OMSLAGSIDÉ /MARTIN”. Här har jag två alternativ: somna om eller ta kampen.

Well, jag är vaken. Så här är det: Bob hund är emellanåt ett fantastiskt band. En av mitt livs mäktigaste upplevelser var Hultsfred 2002 när jag för första gången kände märken skaka av musik. Deras version av ” I wanna be your dog” – Din hund – morrade över Hulingen. ”Nu så vill jag vara din hund” fräste Thomas Öberg och någonting mycket smutsigt vaknade till liv i mitt bröst. Det har fortfarande inte somnat.
Det var 2002.

2011 är Bob Hund en kringresande rockorkester som gör det de alltid har gjort. Några synthar och och lite fler blickar mot Harmonia än Stooges ändrar inte det faktumet. Det är helt okej med mig. Det är bara det att de geniförklaras av människor som verkligen inte borde geniförklara dem.

”Under sina bästa år var de verkligen världens viktigaste band i Stockholm. Det är ingen ironi” skriver DN:s Po Tidholm som vore det någon unik tanke. Men en googling på ”Bob hund” plus ”viktiga” skvallrar om annat: det är ett av de vanligaste epiteten som finns när det kommer till Bob Hund.

Förklaringen är enkel: inget annat band upprätthåller idén om Rocken så väl som Bob hund. ”Inget kamelförbud i nålens öga, ändå är det kö” sjunger Thomas Öberg i den mycket vackra sången ”det överexponerade gömstället” och blir genast geniförklarad av en manlig medelklass som fortfarande tillber Rocken.

Men är det någonting vi behöver så är det små gester. Jag vill inte ha ett ”viktigt” band till. Jag vill ha musik som i tysthet orsakar små revolutioner. Jag kräver att Rocken erkänner Madonnas ”True blue”, Mark Romaneks filmatisering av Kazuo Ishiguros novell ”Never let me go” och George Michaels samlade singlar som lika viktiga som ett rockband som gjort det till själva sin idé att inte röra sig en meter.

Fast så är det inte – fortfarande ses Bob hund som farliga, som några utanförskapets apostlar, när sanningen är att de hade förpackats i en Rhino-box vid det här laget om de hade varit från USA. Thomas Örberg må vara Lux Interior, Jonathan Richman och Lou Reed i samma person, men det hjälps inte när klockan är inne på övertid. Försvaret säger stopp och belägg.

Jag har full förståelse för de människor vars hjärta börjar bulta väldigt hårt när de hör sånger som ”Upp, upp, upp, ner” och ”Tinnitus i hjärtat”. Men det är just för de personerna som Bob hund är viktiga – inte i en större kontext. De skriver inte om regelboken. De är regelboken.

Begreppet ”viktigt” appliceras idag på en viss sorts band. De som ur en majoritets ögon står för en viss lagom dos av utanförskap. Kufar som är bättre på att spela gitarr än att få ragg blir viktiga för att en stor del av de som styr rockjournalistiken kan säga ”de där, de talar direkt till mig” för att de kan relatera till denna ganska milda grad av utanförskap.

Dokumentärfilmen ”Bob hund – En film av Dan Sandqvist & Martin Kann” följer bandet från de små scenerna till det stora genombrottet. Under hela filmen odlas myten: Bob hund bläddrar bland skivor, Bob hund är lagom konstiga, Bob hund lirar gura. Tittaren knyter näven och tänker att det här är riktig musik. De menar det, liksom.

Några andra som fortfarande ”menar det” är Glasvegas. På sin kommande skiva draperar sig sångaren James Allan sig i rollen som homosexuell i sången ”I feel wrong (Homosexuality pt 1)”.

”Behind closed doors, fantasies going on, and I feel wrong”.

Det är bara det att Glasvegas råkar vara rockhistoriens dokumenterat mest heterosexuella akt. Till nästa album föreslår jag att James Allan skriver en sång ur jag-perspektiv om hur det känns att bli lönediskriminerad eller hur det känns att vara muslim i London. Det kommer också uppfattas som ”viktigt” av oss heterosexuella rockmän som abonnerar på makten.

Ingen lyfter på ögonbrynen när ytterligare några av mina manliga gelikar tar sats och ska berätta hur världen ligger till, bara en gång till. Det är ju som vanligt: en majoritet tar anspråk på att tolka en minoritet medan ingen lyssnar eller ger plats åt minoriteten.
Det här gäller alldeles för ofta också mig själv.

Både Bob Hund och Glasvegas får epitetet ”viktiga” för att de alltid skriver sina sånger med majoritetens ögon. Att tillhöra den majoriteten och samtidigt förneka den tillhörigheten är deras karriärs fundament. Men de är inga udda fåglar, de sitter på makten, de är makten.

En sådan som Lady Gaga, vars singel ”Born this way” musikaliskt lämnar en del övrigt att önska, kommer aldrig att föräras med epitetet ”viktigt”. Hon sjunger ju om sådant som Rocken och dess anhang – jag räknar in mig själv här – fortfarande har så förtvivlat svårt att relatera till: detta att inte tillåtas passa in.

Att inte ha något tolkningsföreträde. Att inte få någon plats alls.