Hallogallo på Kägelbanan

Att krautrocken och den elektroniska musiken från 70- och 80-talets Tyskland varit väldigt omhuldad under 00-talet behöver man inte orda mycket om. Mitt i all fragmentisering och genreupplösning har musiken återkommit i olika skepnader med förbluffande regelbundenhet. Och vårt begär efter motoriska takter och kosmiska ljudbanor tycks aldrig ta slut.

Ungefär samtidigt som Soul Jazz gav ut samlingen ”Deutsche Elektronische Musik – Experimental German Rock and Electronic Musik 1972-83″ nu i vår, släpptes en vinylbox med krautlegenderna Neu! En box innehållandes alla fyra originalalbum, en maxisingel med en liveupptagning från 1972 och en del annat matnyttigt. Gitarristen, kompositören och legenden Michael Rother nöjde sig inte bara med det utan drog ihop en turné tillsammans Steve Shelley från Sonic Youth och Aaron Mullan från elektroniska folkbandet Tall Firs, under namnet Hallogallo. På tisdagskvällen gästade man Kägelbanan i Stockholm.

Jag måste medge att jag kan min Neu!-skola ganska dåligt. Förutom låtar som ”Hallogallo”, ”Crazy” och projektet Harmonia har min uppmärksamhet främst ägnats åt Can, Faust och Tangerine Dream, vilket är en smula märkligt med tanke på hur närbesläktade grupperna är. Hursomhelst spelade det inte någon roll på Kägelbanan. Mycket av Michael Rothers musik och ljudvärld känns fortfarande fräsch och spännande. Att uppleva den live är att inse att idéerna som föddes under den perioden hade en nyskapande kraft som stått sig stark genom åren. Och det beror inte bara på att arvet tagits upp av allt från fjorddiskoakter till gitarrtunga band.
Med musiker som Steve Shelley och Aaron Mullan med i handlingen fick den ytterligare en skjuts fram. Shelley är förvisso en mer sluggeraktig trummis än vad originalmedlemmen Klaus Dinger (som avled 2008) var. Men på Kägelbanan fick han till ett bra driv som tillsammans med Mullans pumpande bas bildade en puls som kändes både typisk för motorik-beatet och väldigt nutida. Rother själv stod med sin gitarr bakom ett bord belamrat med en laptop och en massa effekter och byggde snyggt upp låtarna med udda ljud för att sedan mejsla ut melodier och bryta in med effektformad energi och färga musiken efter sitt lynne.

Låtvalet var intressant och skvallrade om att Rother är en man med en varierad produktion. Neu!-nummer som ”Hallogallo” ställdes jämte solospår som mjuka ”Silberstreif” och Conny Plank-hyllningen ”Neutronics 98″ som hamrades fram till en mäktig ljudvägg. Höjdpunkten på kvällen för mig var Harmonias ”Deluxe” som var rakt igenom ett verk av precision. Visst tenderade det att bli lite jämntjockt och likartat under stundom. Men nerven i det repetitiva höll sig spänd under hela kvällen och blottlade att det i grunden handlar om väldigt konsekvent och dansdriven popmusik.