Gulleplutt!

El Perro del Mar och Anna Järvinen. Det var mina två huvudargument att gå på Sonic-balunsen på Berns igår (eller okej, tre: att bara befinna sig i Berns konsertlokal är förtjusande). Övriga artister som uppträdde kan jag känna mer eller mindre sympati för, men i slutändan klarar jag mig ändå alldeles utmärkt utan deras musik. Men just Sarah och Anna är bland det finaste vi har i det här landet. De flesta artister spelade en egen låt och en cover. Medan Sarah framförde en intensivt jazzstökig version av Billie Holidays ”Strange fruit” bjöd Anna på en riktig aha-upplevelse när hon sjöng Agnetha Fältskogs ”Gulleplutt”, som hon presenterade som den sötaste låt hon någonsin hört.

Om man lyssnar på Agnethas original är det tydligt – det är ju härifrån hon kommer, Anna! Samma väna men sensuella röst, samma frasering, samma oväntade ordval (”gulleplutt”, ”trind”, ”aja baja”) och direkta språk. Även om hennes lyrik har mer utav melankoli och ren poesi är det här, i gränslandet mellan en lekfull vardagsprosa och ett nästan besvärande tydligt tilltal, som hon verkar, och liksom Håkan och Annika Norlin landar hon nästan hela tiden på rätt sida skämskudden.

”Gulleplutt” kommer från Agnethas något orättvist bortglömda soloalbum ”Elva kvinnor i ett rum” från 1975, en riktig mjukisskiva som får en att drömma om hångel, sommar och mjukglass. Förutom ”Gulleplutt” är jag mycket förtjust i den Ted Gärdestadskt varmt naturromantiska ”Min trädgård”.

”Elva kvinnor i ett rum” är raka motsatsen till ondska och en del av ett svenskt kulturarv som för mig är mycket lättare att ta till sig än någonsin Cornelis och annan svensk vispop.