Gorillaz

Damon Albarns många fina insatser för världen efter Blur (förra årets återföreningskonserter borträknade), borde vara en fingervisning för alla popstjärnor hur man förvaltar sina pengar på bästa sätt när karriärens glansdagar är över. Men samtidigt som jag älskat det mesta han har företagit sig (The Good, the Bad & the Queen, Honest Jon’s, operan Monkey: Journey to the west och samarbetet med Afel Bocoum och Toumani Diabaté på ”Mali music”), har Gorillaz aldrig fått mig att hoppa av glädje.

Kanske för att min fantasilösa hjärna aldrig lyckats ta sig bakom Jamie Hewletts animerade apfigurerna. Eller för att hela projektet känts väldigt beräknande (vilket i och för sig kanske är själva poängen).

Hursomhelst så fick min tveksamhet sig en törn när jag läste gästlistan på nya albumet ”Plastic beach” som släpps i början av mars. Liksom förra skivan ”Demon days” har man skrapat ihop en hel radda med namnkunniga artister som bidragit. Eller vad sägs om Kano, Lou Reed, Gruff Rhys, svenska Little Dragon, Hypnotic Brass Ensemble och Mark E Smith (vilket för mig är skäl nog att köpa denna skiva). Nu räcker det ju inte med en bunt med stjärnor för att göra ett helt lag. Men det får i alla fall mig att bli exalterad över vad kapten Albarn har skapat med alla dessa röster och sin nyfikenhet för att blanda influenser och drag från vilt skilda stilar (bland annat har han under arbetet med albumet spelat in med National Orchestra for Oriental Arabic Music i Beirut.)

Första smakprovet är singeln ”Stylo” som kom förra månaden där Mos Def (som sagt att han kommer att få en egen Gorillaz-karaktär skapad efter sig som tack för sin medverkan) och Bobby Womack lånar ut sina röster. En ganska melankolisk och lunkande elektronisk poplåt med ett 80-talsbeat som inte gör några dramatiska vändningar, men som sprakar till i Labyrinths tunga remix. Lyssna, här.