Gil Scott-Heron vs Jamie xx

Till övervägande del består min musiksamling av två kategorier. Dels det man lite slarvigt kan kalla för ”svart” musik: soul, disco, house, hip hop, r’n’b, reggae och så vidare. Och dels ”vita” artister och band som är kraftigt influerade av svart musik. Så många har ju varit det, på ett eller annat sätt, engelsmän inte minst: från sextiotalets mest namnkunniga grupper till punkens kärleksaffär med reggae, ska och dub till i princip all dansmusik, som har sina rötter i funk och disco. I mötet har det ofta uppstått något helt nytt, ganska långt från originalet men ändå väldigt sympatiskt och vackert. Till exempel lät Orange Juice aldrig som Chic eller The Funk Brothers hur mycket de än försökte, men just i det taffliga försöket finns det något väldigt älskvärt.

När Jamie xx tar sig an Gil Scott-Herons ”I’m new here” från fjolåret så är det just ett möte, på flera sätt. Scott-Heron, den åldrade soulmannen vars röst ger intrycket av att besitta en visdom av nästan bibliska proportioner, i händerna på en av de mest begåvade unga britterna just nu. Det är ett möte, mellan generationer och kontinenter. Ett annat är Jamies cut’n’paste-teknik, där han inte bara sätter ihop en låt utifrån flera olika, utan också petar in Gils gamla sånginspelningar lite här och där. En ung person möter sitt äldre jag, sida vid sida, lite som i den här förtjusande fotoutställningen. Och ett tredje möte är det mellan två olika musikkulturer: Gils afroamerikanska singer/songwriter-stil möter Jamies urbana klubbsound. Men det finns också uppenbara gemensamma nämnare mellan Gils stämma och Jamies ljud: det ödsliga, ensamma, hårda men kärlekstörstande.

Men ”We’re new here” är också en skiva som är lika bra i teorin som i praktiken. Allt Jamie hittills legat bakom är inte guld, till exempel faller den där Adele-remixen rätt platt efter några lyssningar. Men här passar hans distinkta rytmer och ljud Gils skarpa, hårda röst märkligt perfekt; det uppstår ett dynamiskt spänningsfält, det sprakar och gnistrar likt ett tomtebloss i mörkret. Likt Darren Aronofskys ”The black swan” är det en väldigt intensiv, påträngande upplevelse att ta del av. För snart fyrtio år sedan skapade Gil Scott-Heron ilskna spoken word en slags blueprint för all ”intellektuell”, analyserande hip hop som kommande generationer skapat. Med den här skivan befinner han sig åter i främsta ledet.

Litet ps. XL/Playground skickade tidigare ut ett mail där de föreslår att man beger sig till olika platser runt om i Sverige för att lyssna på ”We’re new here”. Man ska där gå in på en webbsida som ”avgör var personen befinner sig och börjar spela upp albumet om man är på rätt plats.” Detta alltså för en skiva som läckts för flera veckor sen. Unskyld XL, jag kommer definitivt att köpa skivan när den väl kommer ut, men den här idén är tämligen verklighetsfrånvänd. Kommer en enda person följa denna anvisning?